”Nothing frightens me more than religion at my door”

I svagare ögonblick har jag någonstans haft lite svårt att få ihop att detta är ett verk av mannen som stod för den mer avantgardistiska sidan hos Velvet Underground – tidigt i karriären var det råbarkade art-prylar som gällde. Bland annat framförde han LaMonte Youngs verk, vars lite speciella partitur en gång till exempel instruerade utövarna att skrika på en krukväxt tills den dog. Ett konsthyss från New York.

Här är det med mjuka hälar och ett romantiskt neo-klassicistiskt surrealist-handlag han lotsar oss fram i sin förbluffande vackra kostymfilmsvärld. Stråkmolnen fläktas varsamt av varma uppvindar av steelguitar, och bleckblåset ser till att alla vet vad som gäller. Chris Thomas, till exempel. Han vet att alltid ha full uppmärksamhet på den moderna inspelningsstudions viktigaste funktion; reverbkontrollen.

”Paris 1919” öppnar lite för klossigt för min smak, men kommer ifatt fortare än man hinner säga Terry Riley. John Cales röst är som alltid av det slaget att man bara vill krypa in i musiken och lägga sig inne i vokalerna. Det gör förstås första låten uthärdlig – den tar ändå slut ganska fort. Efteråt börjar det. Pang! Och allt är förändrat. Den världen vi nyss kände som vår finns inte mer. En annan mycket bättre har istället öppnat sig framför oss, och den har hur mycket som helst att erbjuda. Alla du någonsin har älskat finns där, och om du vill kan vad som helst hända. ”Hanky Panky Nohow” blir till ”The Endless Plain of Fortune” och vi får ta del av ett av de största ögonblicken i den moderna konsthistorien hittills. Dagordningen sätts för hur vi i framtiden borde bete oss för att inte allt ska gå åt helvete.

Det är inte utan viss bävan i mitt lyssnande första sidans avslutningslåt närmar sig. Den i och för sig kvalitativa men i sammanhanget oerhört skrymmande ”Macbeth”. Tänk hygglig boogierock på helt fel ställe. Eller Sparks i öltältet på Hälsingerocken. Cale borde kanske ha sparat ”Macbeth” i tio år. Eller åtminstone till B-sidan.

1973 var ett bra musikår. The Stooges ”Raw Power” såg dagens ljus liksom Kraftwerks ”Ralf & Florian”. New York Dolls släppte sin första platta och Bruce Springsteen sina två första. Roxy Musics andra kom, ungefär samtidigt som Eno hoppade av och släppte sin första solo, den för rockhistorien lika viktiga som saltet för gastronomin ”Here come the warm jets”. Lou Reed släppte sitt heavy metal-epos ”Berlin” och Robert Wyatt öppnade fönstret. Anders, en av mina bästa vänner, föddes, och ”Paris 1919” kom. Efter John Cale lämnade (/fick sparken från) Velvet Underground hann han med att producera både Stooges och Modern Lovers debuter och Nicos ”Desert Shore” och medverka på andras skivor (Nick Drake till exempel) innan hans första egna vax, ”Vintage Violence” (1970) släpptes.

Ända sedan jag såg ”Paris 1919” första gången har jag känt mig mer eller mindre tvungen att skaffa en svid som liknar den som John Cale bär på omslaget. Stora slag, väst med många knappar och givetvis vit. En dag kommer jag att lyckas, och då kommer mina problem försvinna och mitt liv bli en fest. Fotografiernas jättevärme är remarkabel. Utfrätta och lite brunaktiga i tonen visar framsidan John Cale sittandes i något som kanske kan likna en författarpose i en karmstol. Baksidan, som pryds av fyra lite mindre bilder i något vidare perspektiv med kameran på samma ställe genom hela serien, visar miljön på ett helt annat sätt. Framför ett spröjsat fönster på en vind (av snedtaket att döma) på landsbygden (av träden utanför, de breda golvplankorna och snedtaket att döma) får vi följa en fallande John Cale, från stående i stram givakt till (nästan) liggandes på sidan. Alltsammans i flödande solsken och det är vansinnigt vackert.