Ännu en gräsrots-platta med amerikansk singer-songwriter landar i min CD-växlare. Mark Stuart skriver traditionella låtar i americana-genren. Det påminner en hel del om andra artister i detta enorma utbud. Troy Young Campbell är en betydligt fräschare kollega.Mark Stuart står med bägge fötterna djupt nedkörda i den mellanamerikanska myllan. På plattan backas han upp av vänner och inte helt okända hustrun Stacey Earle. Det hela känns som en familje-angelägenhet, vilket bekräftas nar jag läser tacklistan på CD-konvolutet. En tacklista där även hunden Buddy nämns.

Musiken består av tio sparsmakat framförda bagateller. Inte likgiltigt, men inte heller speciellt upphetsande. Det finns där i bakgrunden. Den ensamme sångaren sitter i hörnet medan vi andra knappt lägger märke till honom. Precis som på Svensktoppen erbjuds lyssnaren slentrian-mässig hjärta/smärta-lyrik kompad av lättsmälta toner som vi hört tusentals gånger förr.

Mark Stuart blir en dussinprodukt. Jag lyssnar mycket hellre på Gillian Welch som lyckas förmedla mycket mer känsla. Det är inte så att det här är en dålig skiva, den ger bara väldigt lite tillbaka. Sympatisk lågbudget som inte väcker några reaktioner, liksom. Jag känner att jag behöver lite jävlar-anamma efter en genomlyssning av Mark Stuart. Ge mig lite $1000 Playboys istället.