Det är med musik som med tapeter. Vissa blir snabbt omoderna medan andra håller stilen i åratal. Själv har jag ett favoritmönster som hängt med sen hösten 1986, då jag fick en kantstött kassett av tjej jag kände. Jag har för länge sen glömt bort hennes namn men musiken glömmer jag aldrig.

PREFAB SPROUT stod det med stora spritpenneversaler över plastfodralet. Två album på ett C90.

På sida A: ”Swoon”

På sida B: ”Steve McQueen”

Sida B var bäst och jag inhandlade snabbt LP'n. Under flera år va Paddy McAloon å Wendy Smiths lena röster en favorittapet i mina freestyleöron. De kramade mig på bussen hem från plugget, på bussen hem på fyllan, på gatorna, på tåget eller när man bara kände sig som en trött gammal kofta. Då värmde ”Steve McQueen” i kylan.
För det fanns nånting i den där skivan som kändes fullständigt renande och som fortfarande gör det. Nånting i tonerna. Nån slags sagostämning som jag i efterhand också har hittat hos Björk och Mercury Rev.

Lyssna bara på ”Faron Young” som handlar om att sitta med en svidande själ klockan 4 på morgonen och lyssna på country legenden med samma namn, den fullständigt magiska popärlan ”Blueberry pies” där Prefab Sprout smeker liv i varje kärlekskrossat pojkhjärta eller ”Hallelujah” där Wendy å Paddys röster tvinnar sig om varandra som en livskraftigt grön vinranka.

Prefab Sprout föddes i Newcastle; en engelsk arbetarstad på gränsen till Skottland. Och det var där, i pappans bensinmack i ett rum bakom garaget. som bröderna Paddy å Martin McAloon började repa med Paddys flickvän Wendy Smith och polaren Neil Conti kom med något senare. Det fick jag reda på för några år sen när jag intervjuade Paddy McAloon för Musikjournalen i P3.

Omslaget till ”Steve Mc Queen” är också som ett avtryck av musiken och mannen som givit albumet sitt namn. Kring en vinröd ”Triumph” motorcykel står och sitter de, Neil, Wendy, Paddy å Martin. Dimman hänger som seg mjölk i träden, vägen är fuktig och bakom bågen, ett rostigt taggtrådsstängsel. Så ser den ut: Min favorittapet från 80-talet.