DiLeva har ett gyllene läge inför det kommande albumet, ”Älska”. Han har aldrig varit så försäljningsmässigt stor som han är nu. Inte ens i slutet av 80-talet när han släppte uppmärksammade album som ”Vem ska jag tro på?” och ”Rymdblomma”. Samlingsskivan som kom förra året var DiLevas stora folkliga genombrott på topplistorna.

Varför detta tjat om försäljning och topplistor? Vad har det för betydelse? Vad har det med konstnärlig framgång att göra?

Bevisligen inte särskilt mycket att döma av dagens listtoppar. Om försäljningsmässig framgång var det som räknades skulle artisten DiLeva gett upp och försvunnit för länge sedan.

DiLeva har alltid drivits av något annat. Något större. Viljan att predika kärlekens budskap. Många har hånat, föraktat och skrattat åt vår allra största kärleksprofet. Det är synd. Mest om dem som stängt sina öron för DiLevas musik och budskap. Oavsett anledning.

Dags att avsluta den här inledningen och konstatera att det är skönt att DiLeva äntligen nått samma försäljningsstatus som den han så gott som alltid åtnjutit som liveartist.

Första singelsläppet från ”Älska” heter ”Vi får vingar när vi älskar”. Det rör sig om en ganska typisk DiLeviansk komposition. Om man nu kan tala om en sådan. Det finns minst ett par sidor av artisten DiLeva och jag är egentligen inte man att avgöra vilken som är den mest typiska. ”Vi får vingar” är den sprittande, förälskade och busiga Tomas. En Tomas som vill visa hela världen hur vacker den är. Musiken är glad och busig, fylld av infall och knas. Textmässigt är det en av de rakaste kompositionerna DiLeva släppt ifrån sig, inget onödigt inlindande. Rakt på. Pop!

Ändå är det inget fegt och enkelt val. Refrängen sätter sig inte direkt och är inte alls lika omedelbar som gamla favoriter som ”Vi har bara varandra” eller ”Mr Thomas”. Däremot är det en självskriven livefavorit. Det är en låt riktad till alla som vill sjunga med under sommarens framträdanden. Det är en låt riktad till Tomas alla vänner. Jag vet att jag kommer att stå där och sjunga med framför Hawaiiscenen i sommar tillsammans med ett hav av människor med ett stort vackert leende. ”Vi får vingar när vi älskar” har alla möjligheter att bli en framtida klassiker av samma magnitud som ”Magisk Snövit”.

Extraspåret ”Rymdens Ros” visar en andra sida av scenartisten DiLeva. Den DiLeva som fanns där hela tiden när de breda massorna glömt bort honom under mitten och slutet av nittiotalet. Den Tomas som åkte runt landet ensam tillsammans med sin gitarr och spelade för alla som ville lyssna. ”Rymdens Ros” är Tomas och en gitarr. En lycklig text, fast med en dyster underton som jag inte riktigt kan förklara. En låt som tusen svåra killar med gitarr önskar att de kunde skriva. Texten vinner sin egenhet och skiljer sig från mängden mycket tack vare DiLevas egenutvecklade metaforer och liknelser. Samtidigt är det en låt som visar vilken fantastisk gitarrist DiLeva är.

En intressant detalj i sammanhanget är att DiLeva återigen jobbar med Kai Erixon och Andreas Ahlenius, som båda på ett eller annat sätt varit en viktig del av i stort sett hela DiLevas svenskspråkiga produktion. Man skulle kunna säga att det hörs. Det låter väldigt mycket som perioden runt ”Noll”. Några steg bak och ett par rejäla kliv framåt i mina öron. Långt bättre än ”Jag är Du” (som förvisso inte var en dålig skiva).

Den 23:e februari kommer ”Älska”. Det ser i alla fall jag fram emot.