Man kan inte vara sur till den här skivan. Inte jag i alla fall. Det känns ungefär som när någon lurade mig att skratta när jag var liten, fast jag hade bestämt mig för att vara vidrigt sur och behålla min värdighet för alltid. Efter en stunds kritiskt lyssnande ger jag upp och garvar med till Wills busiga, leende röst. Will Smith är inte så seriös precis, men han är glad som få. Och glädje smittar ju. Och sedan är jag rätt svag för studsig, välproducerad och funkig R&B-pop. För det är det här.

Singeln ”Will 2K” är dock ingen favorit. Dels har den ju fyllt sitt syfte liksom alla andra töntiga millenniumlåtar. Dels är The Clash ingenting jag önskar höra blandat med gladrap. Aldrig någonsin mer faktiskt. Lika lite samtycker jag till latinoäcklandet i ”La Fiesta”. Men det är faktiskt bara i de mer sliskartade och listanpassade låtarna jag inte riktigt går med på Willenniums linje.

”Da Butta” med Lil? Kim är däremot superbra. Studsig sa jag. Jag säger det en gång till. ”Who Am I” med Tatyana Ali & MC Lyte är blippig och snyggt tidstypisk. ”Can You Feel Me?” är också tajt, delvis beroende på att stommen är från Michael Jacksons ”Working Day and Night”, men också för att Eve är med och gästrappar på ett hårt och vackert sätt. Han har bra tjejsmak, Will. Ja, bra gästsmak överhuvudtaget och influenssmak också förresten. Förutom möjligtvis ”Rock the Casbah” och latinotramset då. Här har hämtats stycken från dängan ”Sukiyaki” från 50-talet och samplingar från ”Susie Q” framförd av José Feliciano(!) vilket än en gång bevisar för mig att Will har humor. Sen är det ju ”Wild Wild West” som jag självklart inte kan motstå. Den bygger ju på ”I Wish” av mästaren Stevie Wonder och eftersom han är med i videon vet jag att han inte känner sig rånad på låten. Wicki-wicki-wa. Jag vill dansa.

Helhetsintrycket är glad musik. Skönt att höra någon som inte tar sig själv på blodigt allvar jämt. Man kan göra seriöst bra musik utan att nödvändigtvis vara seriös eller sur. Skönt, skönt. Det här citatet hittade jag på internet: ”I wake up everyday and life is just damn good,” explains Smith. ”It's just good to be me. I wake up everyday thanking God.” Riktigt så bra är det kanske inte att vara jag. Men jag blir på bra humör av Willennium.

Jazzy Jeff är förstås också med. Förutom att han producerat en stor del av skivan, scratchar han glatt på många låtar. Skickligt och bedårande gulligt. ”Old school” säger Will. Old-happy-school faktiskt. Skivspelare på bra humör. Will Smith på bra humör. Och Fifi på bra humör. Helt oväntat.