Jag kan börja med att tala om att jag verkligen ville gilla den här skivan. Christian Falk är cool och med jazzmusiker kan det bara bli coolare, tänkte jag. Jag har försökt. Men det funkar inte så bra.

Jag gillar inledande ”Crazy wisdom” med sina tunga supersax-tendenser, som tyvärr får för liten plats. Och discolåten ”Natural high” är glad, rar och riktigt bra efter några lyssningar. En liten sötnos till låt. Men ”Moody”, som också är en käck ”house disco club-aktig” låt, tycker jag inte alls om. Den känns som en dålig idé som fått leva för länge. Ingenting händer faktiskt, varken under låtens förlopp eller inuti mig när jag lyssnar. Slutet på ”Take a trip to space” är rätt cool. Särskilt att lyssna på i lurar. Annars finns faktiskt inte mycket på skivan som får mig att reagera. Det är snyggt. Men inte skoj. Pumpande clubmusik kan vara skön med sin rena och synthetiskt flytande form, men här har Christian Falk tagit ett kliv mot den mer organiska musiken, jazzen. Och det passar faktiskt inte så bra ihop.

För mig är jazz ett väsen, inte bara speciella instrument och spelsätt. Det måste svänga tammefan. Och den här plattan har uppenbarligen ambitionen att vara svängig, man spelar saxofon, vibrafon och piano på jazzmanér. Duktiga jazzkillar, bl a Esbjörn Svensson, är med och musicerar och det är mycket välspelat. Det borde svänga. Men oftast saknas de där små, men helt nödvändiga stänken av svett och blod. Det är flygande snabbt och skickligt. Hetsigt och drivande. Suggestivt förvisso. Men inte så svängigt. Jag börjar tänka på annat än musiken, trots att jag lyssnar hela tiden. Och detta har inget att göra med att den mest är instrumental, för det är jag vanligtvis mycket förtjust i. Om instrumenten uppför sig som röster, det vill säga. Och i det här fallet tycker jag oftast att de ligger som en bakgrund till ett frånvarande centralmotiv. Solona hörs inte tillräckligt starkt eller sticker ut tillräckligt mycket för att göra mig fokuserad på dem. ”Re-creation” är ett exempel på en sådan låt. Produktionen ligger över allting som en envis housematta och hindrar mig från att riktigt höra det mänskliga i musiken, improvisationerna och själen.

Den tanke jag kommit tillbaka till flera gånger när jag lyssnat på skivan är att det är resemusik. Bilmusik. En tråkig landsväg framför ögonen, mil efter mil med tysta tankar. Och Swedish Open som stimulans för fantasin. För det är som sagt suggestivt, tankarna flyger hit och dit. Men jag är av åsikten att musik med synkoper ska väcka mina inre organ till liv, jag kräver att kroppen och känslorna får sitt och inte bara hjärnan. Christian Falk och hans kompisar gör bra musik, men jag tänker mer än jag känner. Och när jag är trött i huvudet känns den här skivan asjobbig.

I sista låten ”Bernt” märks improvisationerna. Alltför väl. Den är extremt dålig faktiskt. Med risk för att avslöja mig själv som en som inte begriper musik måste jag ändå säga: det är inte kul att höra på en låt utan takt, melodi eller konsekvens. Inte på en CD-skiva i alla fall. Spridda små utbrott av skrammel från alla inblandade musikanter. Menar de allvar? De må ha känt någonting när de spelade, men noll känsla förmedlas genom plasten i det här fallet. Låten gör mig småirriterad och i tystnaden efter skivan känner jag mig tämligen uttråkad och likgiltig. Synd.