Matthew Sweet anses av många vara en av den amerikanska nittiotals-popens stora profiler. Han har släppt plattor i eget namn sedan mitten av åttiotalet och genombrottet kom 1991 med albumet “Girlfriend”. Året före genombrottet droppades han av skivbolaget A&M, och försörjde sig genom att kompa Lloyd Cole. Matthew Sweet har också kamperat ihop med Television-bekantingen Richard Lloyd på många album, men detta samarbete verkar ha upphört nu.

“In reverse” är ett starkt album. Enkelt och slagkraftigt fast men en del småskumma grepp som jag inte riktigt fått grepp om, trots några månaders genomlyssning. Matthew Sweet gör enkel, tidlös och rak pop, där det finns utrymme för både distade gitarrer och softade stråkar. Som vanligt, när jag ska klassa in amerikansk pop, får jag svårt att hänvisa till andra band. Men namn som REM, Neil Yong och faktiskt Beatles nämns gärna av andra kritiker.

Albumet består av 14 starka låtar, där ”I should never have let you know” är den absoluta höjdaren. Plattan är gjord baklänges, dvs “In reverse” vilket är ett ganska trevligt tilltag. Allting är upp och ner och bak och fram. CD-häftet är svårt att vänja sig vid. Dessutom kryddas en del låtar med baklängestrumpeter och –gitarrer. Ett kul grepp, men overkill-sirenen i mitt huvud börjar röra på sig. Låtarna hade nog varit minst lika bra utan baklänges-prylarna, som säkert tog sin tid att få till i studion.

Det här är ett säkert köp för dig som uppskattar kvaliteten hos bra musik. Snyggt skrivet, arrangerat och producerat. Både rivigt och vackert i en snygg blandning, som en påse lördagsgodis med både salta och sura karameller. Jag gillar bra pop, och därför gillar jag Matthew Sweet. Han tar mig inte till de högsta musikaliska höjderna, men iallafall en bit på väg.