Ibland undrar folk varför jag själv släpper plattor så sällan. ”Det blir bara så” är mitt vanliga svar. Nästa människa som frågar ska jag nog täppa till truten på med exemplet Peter Perrett. Sedan hans grupp Only Ones lade ner 1980 har det kommit en enda ny fullängdsplatta, ”Woke Up Sticky” (Demon) från 96 och sedan blev det tyst igen. Hur många gånger har jag väl inte förbannat det öde som gjorde att jag fick denna kriminellt lata heroinist som största idol?

Här har vi nämligen mannen som får Keith Richard och gänget att framstå som godtemplar-scouter. Mannen som sista gången han såg sin gamle partypolare Johnny Thunders i livet fick en uppsträckning efter noter. Den människa som till och med Thunders beskrev som ”ett vrak” pysslar nog inte med orientering direkt, och det är väl förklaringen till att det för det mesta är tyst om Peter Perrett.

Tyst har det också varit om den här plattan. Själv fick jag beställa den direkt genom skivbolaget, och det skulle förvåna mig om det finns fler exemplar än mitt i Sverige. Inte ens skivoraklet Stefan på Pet Sounds hade någon aning om hur man hittade den, och det säger en hel del kan jag lova! Man får med andra ord slicka i sig det lilla som dyker upp med Peter Perrett, men det är det å andra sidan alltid värt.

Det här är en liveinspelning gjord -94 med en nyligen avgiftad Perrett i högform och med det nya dynamiska bandet The One bakom sig. Själv önskar jag att jag hade varit där. Man spelar ett gäng gamla Only Ones-klassiker som ”The Big Sleep”, ”Lovers Of Today”, ”Flaming Torch” och naturligtvis ”Another Girl Another Planet” världens genom tiderna bästa rocklåt om man frågar mig. Utöver det kör man över låtarna från ”Woke Up Sticky”-plattan med ångvält och bjuder dessutom på några låtar man inte hittar någon annanstans.

Peter Perrett har en släpande sångstil och en oefterhärmlig röst som förvånansvärt nog faktiskt låter bättre än ”när det begav sig”, och att han i Jay Price hittat gitarristen som nästan kan mäta sig med sin föregångare (Only Ones mästerlige ekvilibrist John Perry) kan man bara gratulera honom till. För er som aldrig hört något Peter Perrett varit inblandad i kan han enklast beskrivas som Lou Reed i högform, fast med Perrett känns beskrivningarna av romantik och dekadent leverne på livets skuggsida så otroligt mycket mer äkta och ”på riktigt”. Den här plattan är inget undantag, det är lysande vemodig gitarr-rock rakt igenom.

Ett par år efter den här inspelningen gjordes försvann Perrett in i opiatdimmor och strulpellerier igen, antagligen för gott. Det är inte utan att jag blir förbannad på detta otroliga slöseri på talang och begåvning. Skulle rejvkommisionen vilja göra en kulturell insats (i ställer för att bara trakassera folk) skulle man söka upp Perrett i södra London, krossa freebase-kitet i tusen bitar och ge honom feta böter som han skulle vara tvungen att spela ihop!

För er som gillar exempelvis Pavement, Lloyd Cole, Cure och Church kan det ju också vara kul att kolla in själva inspiratören. Dom två sistnämnda grupperna har för övrigt spelat Perrett-covers, liksom Replacements och Lightning Seeds och jag själv.