Protestsångare har det funnits länge. Den mest kända får väl sägas vara Bob Dylan. Dennis Lyxzén är – och har länge varit – en protestsångare. Tidigare har det dock känts långsökt att jämföra honom med Bob Dylan, men nu är det inte längre så. Båda återfinns i ett musikaliskt fack som brukar benämnas som singer/songwriters.

Refused gick i graven, det vet alla som har någon koll på svensk musik. Vi som sörjde blev dock glada över att Dennis valde att fortsätta musicera och agitera. Hardcore blev tidig garagerock, men glöden bestod. The [International] Noise Conspiracy heter orkestern som Dennis numer räknas som medlem i. Men vid sidan av sin medverkan i sitt nya band har Dennis även pulat med låtar på egen hand, och har nu valt att släppa dem under namnet The Lost Patrol. Tidigare i år köpte jag de tre första låtarna som Dennis valde att släppa på vinylsjua. Jag kan inte säga att jag blev lika förvånad som fascinerad. Karln kan inte sjunga i klassisk mening, och inte heller kan han beskyllas för att vara någon gitarrvirtous, men något finns det där. Ackompanjerad endast av sin gitarr och ett munspel föll jag snart för ”Sit Down My Friend…”. ”Political and Highly Personal” och ”Manifest #1″ kändes väl inte riktigt lika starka, men låtarna gav en försmak på vad som skulle komma. Att Dennis helt plötsligt skulle släppa något som det här har av någon anledning aldrig känts märkligt eller förvånande. Det är fortfarande protestmusik. Kostymen är bytt men fraserna består.

”…Organize my friends and we will see this powerstructure to the end, this assault on culture is coming up around the bend. Alive amongst the barricades, keep on keeping on, kick over the statues and we'll sing a victory song.”

Nu är fullängdaren ”Songs in the Key of Resistance” här. Instrumenten är fler och ett flertal vänner och bekanta är inblandade. Bland andra är Marit Bergman med och skänker stämning med sin väna röst, och bandkollegorna Lars Strömberg och Inge Johansson är med på ett hörn. Fler gitarrer, bas och även piano är exempel på instrument som Lost Patrols nya alster erbjuder. Men jag får aldrig känslan av att den utökade mängden instrument inverkar på konceptet. Passande nog är också delar av albumet inspelat hemma, vilket ger en genuin känsla av äkthet. Ljudet på skivan kanske inte är musikonanistens våtaste dröm, men det är inte heller där man bör lägga fokus. Det är närheten som kommer av det avskalade som är poängen. Närheten tillsammans med den bräckliga rösten och de enkla kompen gör att det är svårt att låta bli att lyssna på vad Dennis har att säga. Och Dennis har mycket att säga. Det råder det ingen tvekan om.

Texterna handlar ofta om honom själv känns det som (även om jag inte vill spekulera alltför mycket över vad han vill säga). Revolution och uppror är inte alltför oväntade inslag. Både till vardags och mer omvälvande. Vidare visar albumets texter att Dennis är medveten om att även rollen som revolutionär kan bli stereotyp och därför kan marginaliseras, bagatelliseras och förlöjligas. Självinsikt visar han också då han inser problemet med att vara en del av det han kritiserar. Albumet har dessutom kärlekssånger, och en av dessa, ”Sparta – Warsaw”, tillhör en av mina favoriter på skivan. Kan Dennis ha blivit en mjukis? Jag tror inte det. I ”If Voting Would Change Anything…” skriver han:

”…Don't give me boring lame clichés about balancing budget and that tirade. Don't make me swallow your fantasy about prosperity for the capitalist dynasty. One vote – one try and we all die. Don't give me your fucking sick excuse for this corruption and power abuse. Don't try to trick me into be another cog in your machinery…”

Hårda ord. Men jag tror på att Dennis tror. Och det gör det hela så mycket bättre. Även om jag vet att Lost Patrol inte tilltalar alla. Men jag vet också att de redan frälsta kommer att få sitt lystmäte tillfredställt.

Bob Dylan kanske aldrig förändrade världen, men det gjorde heller inte Phil Ochs, Joan Baez eller Janis Joplin. Eller gjorde de? Frågan här kanske är om Dennis Lyxzén kommer att förändra världen. Om det kan jag inte sia, men jag vet att Dennis är en protestsångare som gjort ett album som jag tycker om, och jag läser gärna texterna…