Ibland jag gå och grunna på hur olika band får kontrakt. Lambretta är ett sådant exempel. Jag är en popnörd, men har även jag en gräns och en stolthet. Lambretta är inte bra, tyvärr.

Det var i somras som Anders Eliasson, Tomas Persiz, Petter Lantz och Linda Sunblad låg på P3:s ”Sommartoppen” med ”Blow my fuses”. Ett popband med den nu så vanligt förekommande poplolitan som frontfigur. Tyvärr är populariteten i radion inte längre något mått på om musiken är bra eller inte, utan snarare ett betyg på hur pass bra bolagen lyckas sälja sin produkt med lite olika knep (främst pengar).

Lambrettas debutalbum ”Breakfast” innehåller 13 låtar som i stort sett låter på samma sätt. Byggda kring något slags musikaliskt tema från ”Blow my fuses”, har man skapat ytlig pop med drag av vareviga popband som någon gång fått en hit. Allt låter lika, även om Lambretta ibland drar ner lite på takten eller lägger in lite stråkar. Linda Sundblads sång är dock ständigt densamma, och där saknas kanske den variation ett band som Lambretta skulle behöva.

Som sagt varför fick de ge ut en fullängdare och inte mina polare som gör klart bättre pop? Ja, kanske är det så att Lambretta ändå säljer så mycket bättre och tilltalar många fler människor. Jag skall inte lägga mig i – låt då marknaden bestämma vad vi skall lyssna på. Lambretta verkar var ett hett tips.