Öppningen av The Cures åttonde album är monumental. Först efter nästan fyra minuters ödesmättat intro bryter Robert Smiths omisskännliga stämma magin genom att närmast yla: ”Kiss me kiss me kiss me! Your tongue's like poison, so swollen it fills up my mouth…” Och jag kommer aldrig att glömma känslan då jag hösten -87 fick uppleva samma intro (i en kraftigt förlängd version) live på Johanneshovs Isstadion, fortfarande ett av mitt livs allra största konsertminnen! Nåväl, denna banbrytande dubbel-lp:s ursprungliga 18 låtar bantades på cd-versionen ned till 17 (”Hey You!!!” plockades bort för att albumet skulle rymmas på en enkel-cd) och tack vare den smidiga rockaden så kan dagens skivköpare återupptäcka historiens bästa dubbelalbum i enkel-cd format, och dessutom till ”Mid Price”. En anledning så god som någon att hylla just detta, av The Cures alla fantastiska album således.

Vid tiden för ”Kiss Me Kiss Me Kiss Me” hade Robert Smith varit lyckligt gift i ett antal år, men detta hindrade honom tydligen inte från att skriva så berörande och trovärdiga texter till detta albums skilsmässotema, att de gått till historien som något av de mest uppslitande och personliga popvärlden skådat. I Roberts kolsvarta kärlekskarusell kastas lyssnaren mellan hopp och förtvivlan, mellan innerliga kärleksförklaringar och närmast rabiata raseriutbrott. Mellan längtan och frustration. Ena stunden är det en nykär Robert som trallar: ”You're so gorgeous I'll do anything! I'll kiss you from your feet to where your head begins!” (”Why Can't I Be You?”), för att i nästa stund vräka ur sig vidrigheter som: ”You're just a waste of time, you're just a babbling face, you're just three sick holes that run like sores, you're a fucking waste, you're like a slug on the floor. Oh! you're useless and ugly” (”Shiver and Shake”).

Jo, du gissar rätt. Även musikaliskt så är detta album att betrakta som lätt schizofrent, pop-pärlor (som ”Catch”, ”Why Can't I Be You?” och ”Just Like Heaven”) varvas med såväl fantastiska kärleksballader (”All I want”, ”One More Time” och ”A Thousand Hours”), som med tyngre och mörkare stunder (”The Kiss”, ”Snakepit” och ”Shiver and Shake”). Men trots dessa ständiga krumsprång så bildar samtliga låtar en synnerligen enhetlig massa, och resultatet är lika häpnadsväckande som mästerligt. I dessa millenniumskiftes-tider, när allt nödvändigtvis skall summeras i oändliga rankinglistor, kan jag alltså bara inte låta bli att slå ett slag för detta mästerverk. Kom inte släpandes på något av Pink Floyds, Clashs, Lundells, Stones eller Beatles klassiska dubbelalbum inför avresan till den där öde ön, jag skulle ändå aldrig ens fundera på att byta ut ”Kiss Me Kiss Me Kiss Me” mot något av dem.