Jag ska börja med att försöka beskriva det jag hör. Det som gjort mig överraskad, glad och hoppfull.

Första låten, ”Broken skin”, är en cool soul/poplåt med en kvinnlig vokalist och den börjar utan några som helst asiatiska influenser. Och så kommer helt plötsligt en sångslinga på bengali mitt i låten. Det låter inte främmande och framkrystat, utan som något helt naturligt och mycket charmigt. I ”Homelands” ligger en sorgsen klassisk stråkmatta och snärtiga bongotrummor i botten. Ovanpå detta ligger en eldig flamencogitarr tillsammans med indisk och portugisisk sång. Helt logiskt. ”The Pilgrim” består av amerikansk rap till ett indiskt stråkinstrument och något som låter som musettdragspel, försiktiga funkgitarriff och tunga trummor. ”Tides” har en svävande flygel med vågskvalp och tassande cymbaler ikring sig. Lite jazzigt och nästan filmiskt.

”Nadia” låter välbekant i soundet. Jag känner igen det från en Philips-reklam där en kille med indiskt utseende tar med sin hemmabrända party-CD till ett danshak och en söt tjej hoppar upp och dansar galet med honom när hon hör musiken. Smatter-drum and bass ihop med traditionell indisk musik. Eller nåt sånt. Fast det är som förstås svårt att sätta någon etikett på musiken. Nitin Sawhney har skrivit musik och text, spelar nästan alla instrument själv. Producerar och mixar dessutom. Han verkar helt på det klara med vad han gillar och vad han står för. Att han är motståndare till kärnvapen framgår till exempel helt tydligt, det är ett återkommande tema på plattan.

Hela skivan utstrålar egensinnighet och musikalitet. Det svänger och smäktar omvartannat. Vackert. Roligt. Annorlunda. Jag räknar till långt över tio olika mänskliga röster på skivan. Sång, rap, talsång, utsnitt ur tv-program och dikter. Skivan består alltså av massor, massor, massor av olika influenser och stilar. Så många att det inte är lönt att fortsätta beskriva den. Och beskrivningen låter ändå så mycket märkligare än musiken. För allt passar ihop.

Nitin påstår på skivans omslag att han är indier trots att han är född och uppväxt i England. Hans ord och musik ger intryck av både en trygg politiskt ståndpunkt och en kulturell stolthet. Han är en brittisk asiat, som han säger själv. Musiken är självklar när man hör den, trots att den aldrig skulle gått att föreställa sig innan. Jag blir glad och hoppfull av det här. Stimulerad på samma sätt som alltid när jag hör musikanter bilda sin egen stil och med en genomgående sann känsla skapa något nytt och bra. Det finns 1000 vägar att gå för att utveckla modern musik. Hoppet lever.