Korn fick mycket skit för sitt förra album, inte minst av fansen. Det kan vara ett av de skäl som gjort att de redan är tillbaka med ett nytt alster som de själva har omnämnt som ett steg tillbaka till de hårdare rötterna. Soundet som Korn renodlade än mer åt hiphop hållet på den i mina ögon lyckade hybriden ”Follow the Leader” snuddas det här bara vid. Effekten av detta ger en ljudbild som man så här i efterhand placerar emellan det andra albumet – ”Life Is Peachy” – och det tredje – ”Follow the Leader”.

Korns självbetitlade debut som kom 1994 förändrade och förädlade den genre som man brukar kalla crossovermetal, rapmetal eller funkmetal. Band som exempelvis 24-7 Spyz, Clawfinger, Faith No More, Rage Against the Machine, Red Hot Chili Peppers och Scatterbrain kombinerade aldrig hiphop och aggressiv metal på det vis som vi har blivit så vana vid efter det att Korn slog igenom.

Debuten tillsammans med 1996 års uppföljare ”Life is Peachy” är en riktigt underhållande musikalisk resa. Nedstämt intill absurdum, smällande och smattrande baskaggar och basgångar, gnällande och skrikande gitarrer tillsammans med tunga gitarrmattor levererade i en takt som fått gammelmormor att tvångsgroova, samtidigt som en vansinnig man verbalt vräker ur sig mörka ångestfyllda demoner från sitt inre, varvat med skönsång och viskningar som låter som om de vore definierade av lugnande medel, tvångsjacka och hopsnörda tänder. Energisk aggressivitet levererad i en dynamisk och väl avvägd mix av tillbakalutade beats och skallkrossarriff.

Att ”Issues” istället är ett splittrat album tror jag kommer av att Korn inte riktigt vet vad de vill längre. De har provat lite olika stilar och nu finns inget stort kvar att upptäcka. Försöken till att smälta samman de olika stilarna som de tidigare albumen visat på fungerar tyvärr inte riktigt, och därför är heller inte ”Issues” lika bra som de andra albumen.

Albumet innehåller hela 16 låtar. Fyra av dessa är någon form av stämningslåtar, alla under två minuter långa, och fungerar som mellanspel eller liknande. Som låtar betraktade känns de rätt meningslösa. Den inledande låten är av ungefär samma längd som de tidigare nämnda och är av liknande karaktär, men den fyller i alla fall en funktion då den är ett intro. Av de elva kvarvarande låtarna är åtta stycken av mer eller mindre bra. Av dessa är låtarna ”Falling Away From Me”, ”Trash”, ”Beg for Me”, ”Make Me Bad”, ”Wake Up” och ”Let's Get the Party Started” de som fastnar direkt och kan ses som de mest lyckade försöken att sammanföra det gamla med det nya. Tråkigt är att den hårda hiphop-attityden har gått förlorad någonstans på vägen. De avskalade och bakåtlutade delarna av låtarna blir ibland rent av tama. Trist tycker jag. Galenskapen och vanvettigheten existerar inte längre. Kvar finns bara fragment av dessa tidigare så framträdande uttryck, och istället finns där säkra riff och fungerade och tidigare använda formler. Kanske i nya kombinationer, men här finns egentligen inget vi inte hört tidigare.

Det mest intressanta med albumet är att Korn klarar av att vara mjuka utan att för den delen sluta vara Korn. Det kan väl ses som en form av framåtskridande, men är det en form som kommer att fungera?

Tills Korn bestämmer sig för att vara hårda och knasiga igen tycker jag att ”Issues” bra låtar tillsammans med de gamla skivorna räcker gott. Bara de bestämmer sig snart. Fansen har nog inte alltför mycket tålamod.