Det har gått tre veckor sedan premiärlyssningen av ”Musik non stop” i P3:s musikjournalen. Att Kent har blivit etablerade i elitserien märks genom att den, med svenska mått mätt, gigantiska mediekarusellen har satt igång med musikjournalisternas jämförelser och referenser till höger och vänster. En avdankad schlagersångerska med tvivelaktig klädsmak har för första, och förhoppningsvis sista gången, fått en missriktad släng av jämförelsesleven. Att mäster David fick vara med även denna gång är föga överraskande. Att Kraftwerk bidrar med titeln höjer kanske inte heller några ögonbryn. Däremot får det ses som en smärre skräll att Bon Jovi har fått berättigad uppmärksamhet för lånet av en basgång i kvällspressen. Visserligen har det refererats till fel låt (de inledande fem tonerna kommer från ”You Give Love a Bad Name”, så när som på en halvton – ingenting annat), men det är smällar man får ta i den här sporten.

Att Kent låter annorlunda än sist känns bara väntat. Även om det kanske inte var några stilmässiga ljusår mellan debuten ”Kent” och ”Isola”, har bandet ständigt genomgått en utveckling, tack vare en lust att ge uttryck för alla olika musikaliska influenser de har. Det märks tydligast när man lyssnar på b-sidorna som släppts från ”Slutsats” och framåt. Det obligatoriska distpedals-stampet som utlöstes av annalkande refräng, försvann i och med ”Isola” och ersattes av mer komplexa låtar och en mer mångbottnad produktion. Även texterna blev mer fragmentariska och öppna för tolkning.

Viljan att förnya sig var starkare än rädslan för att tappa i popularitet. Egentligen har Kent själva uttryckt det på bästa möjliga sätt i ”747″:

”Ni kan skratta om ni vill – håna oss – vi rör oss – ni står still”.

Den textraden sammanfattar bandets, eller snarare, Jocke Bergs syn på det här med musik på ett näst intill heltäckande sätt. Kent ska inte låta likadant från skiva till skiva. De vägrar att fastna – vare sig geografiskt eller musikaliskt. Viljan att utvecklas och förändras är anledningen till att Jocke hade ett storpack Vicks Blå med sig ner till Belgien för inspelningen av ”Isola”. Han var så trött på sitt sätt att sjunga att han försökte efterlikna den skönt släpiga sångstilen som Joe Strummer hade under sin forna storhetsperiod. Sagt och gjort. In med en tablett när det var dags för tagning. Halstablettstillverkarna gnuggade händerna av förtjusning och lyssnarna fick slå knutar på sig själva för att höra vad han sjöng. Men det lät annorlunda – och bra. Mycket bra.

Nu när Kent släpper första singeln från den kommande plattan har de ånyo förändrat sitt sound – eller snarare stuket. ”Musik non stop” kan närmast beskrivas som pop-disco, med en drivande basbång och baktaktsmarkerande hi-hatspel i versen som övergår till vanlig drivbas och sextondelar à la ”Smoke on the Water” i refrängen. Kent anno -99 svänger och gungar fram med ett tidigare okänt groove. Det närmaste de kommit sväng förut är nog ”Saker man ser”, även känd som ”reggae-låten”. Den får nu finna sig i att vara rejält frånkörd av den nya ”disco-låten”. Även Jockes sång låter annorlunda än senast. Han har slutat glida mellan stavelserna och uttalar återigen sina ”r” med den ursprungliga, rullande tydligheten. Särskilt framträdande är det i den avslutande versen där han tar i extra: ”Jag harrrrrrest tillbaks i tiden – blivit ung”. Vickspåsen ligger i papperskorgen. Det känns som en markering – experimentet är slut och det är dags att återvända till rötterna. Historien har som bekant en förmåga att upprepa sig. Kent återvänder till det förflutna på fler sätt än att hälsa hem till Hagnestahill och replokalen i Balsta, genom titeln på det kommande albumet. Även musikaliskt finns det klara drag av hur de lät när de fortfarande hette Jones och giftet och Havsänglar, och svettades med de andra lokala hoppen i talangtävlingen Cult, på haket Skylights scen i Eskilstuna. Versen på ”Bas riff” är inte långt ifrån hur de lät på den tiden. Var de nya brylkrämsfrisyrerna kommer in vet jag inte riktigt, men de kanske också kan härledas bakåt?

”Musik non stop” är en riktigt bra poplåt, det står klart. En given singel. Förmodligen blir det bandets största radio- och listframgång hittills. Förstaplatsen på nästa veckas singellista känns säkrad även den, eftersom skivbolaget valt att stressa fansen till ett snabbt köp, för att inte riskera att bli utan ett exemplar av den begränsade upplagen med två bonusspår. Så långt kommersiell frid och fröjd. Det tråkiga är bara det att det känns som om låten kvittar. Som sagt var är den bra, men i all sin svängighet och elegans så glider den bara förbi bland resten av alla hitlåtar som spelas på radio. Den saknar de egenskaper som gör att Kents låtar brukar kännas oumbärliga. ”Musik non stop” fyller inget tomrum. Den bara disco-poppar omkring. Både musiken och texten kan sägas vara gladare än någonsin. Jag är visserligen glad över att Kent kastade kostymen och la ner det värsta shoe-gazeandet på Isola-turnén, och därigenom blev mer publikfriande och kommersiella, men det känns som om jag hade klarat mig lika bra utan den poppiga ”Musik non stop”. Varken musiken eller texterna behöver vara allvarliga och sorgsna hela tiden, men om Kent ska fortsätta vara ett viktigt band i min skivsamling så måste de beröra. ”Musik non stop” må vara en nog så svängig poplåt men den berör inte.

Faktum är att de båda bonusspåren känns bra mycket mer angelägna. Den avslutande balladen ”Önskar att någon…” är ytterligare en i raden av lysande b-sideballader. Den kan närmast jämföras med ”December” och ”Elever” med sin inledande akustiska gitarr och den svävande orgeln. ”Önskar att någon…” är en mycket bra ballad, om än inte i samma klass som ”Rödljus” och ”På nära håll”. Singelns riktiga höjdare är ”Bas riff” som snor introt med de svintunga trummaskinerna rakt av från Depeche, och sedan blandar in mängder av gitarrer hämtade från samma skola som ”Velvet”, ”Längesen vi sågs” och ”Längtan skala 3:1″. Låten formligen kokar av återhållen energi som släpps lös i refrängen med en myriad av ekande gitarrslingor. Energin märks också i Jockes sång. Den distanserade svalkan är bortblåst och stämbanden vibrerar – 0% andningsteknik och 100% känsla. Bästa låten som sagt var, och den främsta anledningen till det höga betyget.

Trots allt finns det förmodligen ingen anledning att misströsta. Kent har för ovana att ge ut den sämsta låten från kommande fullängdaren som förstasingel. ”Kräm” och ”Om du var här” är exempel på detta. Förmodligen kommer ”Hagnesta Hill” att övertyga fullständigt även den när det beger sig.

Att följa ett band kan jämföras med ett vänskapsförhållande. Det är jävligt tråkigt med förutsägbara kompisar, om man ska stå ut med varandra i längden. Jag förstår inte alltid vad Kent menar, men det är väl det som är hela grejen – att aldrig riktigt veta vad som kommer härnäst.