De här mjukiskillarna har ett hemligt liv. Jag slår vad om att de vill ändra sin musikaliska inriktning egentligen, men är lite rädda för hur det skulle sälja. Glöm bort pengarna, säger jag. Kom ut och visa era tuffa rock'n'rollkläder.

Mint Conditions musik beskrivs av skivbolaget som alternativ och postmodern r'n'b för att de vågar blanda musikstilar. Men lite mer måste man allt blanda för att vara postmodern, tycker jag. Det är r'n'b i ganska traditionellt snitt för det mesta. Dock utan alltför mycket mjäktendenser och med bra driv, som t ex i ”Is this pain our pleasure” och ”Call Me”. I en del låtar slår dock smörmätarna i botten och gör det kladdigt och inte ett dugg alternativt. En sådan låt är ”Pretty Lady” där sångaren Stokley klär på sig värsta ”wailer from hell rösten” och där dessutom Charlie Wilson från Gap Band är med och häver ur sig klyschor. Textraden ”you should be having my baby, baby” verkar helt seriöst menad. Urk. Det är ganska plågsamt faktiskt. ”Tonight” är också en totalt icke-alternativ R&B-sång. ”We'll be making love by candlelight” och sånt.

Men oftast håller de sig i en trevligt ljum och lättsimmad pool av melodiös r'n'b som förvisso skulle vara ganska trist utan det spänstiga kompet. Gitarren busar till det med vassa funk- och hårdrocksriff då och då. Livetrummor på vissa låtar som kompletterar de programmerade trumljuden. Överraskande jazzigt blås här och där. En stenhård basgång mitt i en ballad. Såna saker piggar ju alltid upp. Stokley sjunger väldigt bra, lager av stämmor och arbetade arrangemang gör sången intressant. När han inte låter lite för mycket som Stevie Wonder eller som Philip Bailey i EWF förstås. Goda förebilder i och för sig, men det är trist när någons sång framkallar bilder en annan artist.

Så kommer då (officiellt) sist på skivan ”Leave Me Alone”. En oväntat rockig låt som får foten att börja stampa och huvudet att gunga. Riktiga hårda trummor och spännig gitarr. Jättebra låt som hjälper upp skivans kvalitet betydligt. Och konstigt nog ligger det två andra riktigt coola låtar efter den som gömda spår. Den första, ”De Cuervo's revenge” är lätt galen latininfluerad jazzfunk med steelband och nonsenssång. Tufft. ”If We Play Cards” är också den mycket hård enligt Mint Condition-standard. Slapbass och hammondorgel tillsammans med både proper jazzgitarr och arg hårdrocksdito i ett långsamt, sugande tempo. Toppen med andra ord.

Varför gömmer de dessa låtar? Står de inte riktigt för den lite hårdare musikstilen? Testar de sina gamla fans? Jag begriper det inte. Skivan skulle ha mått bra av lite mer blandning mellan gosegos och tufft. Fast nu är ju inte jag ett gammalt fan, så min åsikt räknas nog inte i debatten. Dessa verkligt välspelade och svängiga låtar gör i alla fall att jag skulle vilja höra Mint Condition live. Helst då en jam session fyra på morgonen när baby-balladerna har gått och lagt sig och tokjazzen och funken nyss vaknat.