Som en motreaktion till den destruktiva och våldsglorifierande vågen av hiphop startades native tongue rörelse i slutet av 80-talet. De La Soul, A Tribe Called Quest, Monie Love och Queen Latifah var andra akter som delade epitetet tillsammans med med innovatörerna i Jungle Brothers. Andra akter har naturligtvis följt i grundarnas fotspår. Artister som Arrested Development och nu senast Mos Def kan räknas till efterföljarna.

Jungle Brothers har under senare år hårdflirtat med bland annat den engelska drum'n'bass skolan och andra typer av dansmusik. Nu på ”V.I.P” är detta beteende något som tar sig smått bisarra dimensioner. Låten ”V.I.P” är bara en försmak. Galna eurodansexperiment är något som killarna tycker är roligt. Själv tycker jag bara att det är jobbigt och lärde mig snabbt programmera cd-spelaren. ”Get Down”, ”Party Goin' On” och ”Jbeez Rock the Dancehall” är riktigt hemska saker och ”Freakin' You” är inte mycket bättre den.

Men mitt intryck av skivan är av någon underlig anledning i alla fall gott. Trots allt knas. JBs visar ”vi är så hårda pojkbanden” var skåpet skall stå när de funkar till det i sköna låtar som ”The Brothers” och ”Sexy Body”, jazzbluesen är härlig i ”Playing for Keeps” och det 8:43 minuter långa samarbetet med Black Eyed Peas, Sense Live och Alex G (Propellerheads) på ”Down with the JBeeZ” håller jag som den bästa dansbetonade hiphop-låten på skivan. Den är lite småknasig men på rätt sätt. De resterande låtarna är dock troligen de låtar som kommer få mig att ta fram och lyssna på ”V.I.P” med jämna mellanrum. ”I Remember”, ”Early Morning” och ”Strictly Dedicated” är alla sköna bevis på att Jungle Brothers borde ägna mer tid åt att snickra hiphop.

Sammanfattningsvis måste jag säga att en mer schizofren skiva än ”V.I.P” får man leta efter. Ena stunden levererar Jungle Brothers den allra skönaste formen av tillbakalutad hiphop med sin grund i den funkiga jazzen. För att i nästa ägna sig åt totalknas. Däremellan finner man som tur är några guldkorn, men det räcker liksom inte. Osökt börjar jag undra vad hjälten Alex Gifford i egenskap av producent egentligen har gjort under tiden som Djungelbrorsorna gått loss i studion. Lite Kill Your Darlings mentalitet hade gjort mig och säkerligen många andra väldigt lyckliga. Som det är nu är jag är lika förvirrad som du.