Weeping Willows följer upp succédebuten ”Broken Promise land” på ett magnifikt sätt. Inte mycket har förändrats och det är bra. Bandet fortsätter utveckla sin musik utan att gå vilse i krav på förnyelse.

Första singeln ”True to you” släpptes i somras och har spelats flitigt på radio. Men problemet för Weeping Willows är att de under 1999 hamnat i skuggan av Thåström. Under sommarens Kalas-turné var det Thåström som fick de stora rubrikerna, och nu släpps dennes nya album nästan samtidigt som Weeping Willows ”Endless night”. En tuff medial match att vänta alltså.

Weeping Willows styrka ligger i nyanserna. Det är väldigt välproducerat, men blir aldrig förutsägbart eller tråkigt. Det grundläggande konceptet, amerikansk femtio-/sextiotalsschlager, finns där ständigt närvarande, uppbyggt runt Magnus Carlsons djupa och smärtsamma röst och jag har svårt att finna några svagheter i Weeping Willows helhet. Det skulle kunna vara pretentiöst, men känns inte så. Bandet verkar har en avspänd inställning till sin musik.

Höjdpunkten på den jämna och starka plattan är inledande ”While I´m still strong”. En formidabel pärla av hjärta och smärta. Ett bittert avsked som avslutas med en nedtonad Radiohead-gitarr. Även kommande singeln ”When you are asleep”, med Titiyo som gäst, är stark. De övriga elva låtarna följer i samma spår och helheten är imponerande. Bandet är jämnare än på debuten och det ska bli spännande att höra det överblivna materialet från detta album på diverse singelspår och spelningar.

Med rätt stöd från skivbolaget bör Weeping Willows kunna lyckas internationellt. 53 minuter ”Endless night” är det slutgiltiga kvittot på att bandets framgångar är väl underbyggda. Femtiotalsschlager och nittiotalspop på samma gång, en lysande kombination som bör kunna ta Weeping Willows ut i världen.

”Endless night” är utan tvekan ett av årets stora album. Coverbandet har vuxit ut och gör nu sina egna klassiker. Weeping Willows får vuxna män att gråta sägs det. Det gör mig glad.