Det är inte varje dag som en vanlig dödlig som undertecknad får en chans att upptäcka och dessutom skriva en rad eller två om någon av dansmusikens innovatörer. Det kan bero på att mina kunskaper inom området inte brukar vara större än mina kollegors, men den här gången tyckte de att det här lät som musik jag tycker om. Och visst. Depth Charge svänger. Hårt.

DJ/producenten Jonathon Saul Kane är en sån där människa man som musikutforskare blir galen på. Han har naturligtvis inte bara släppt material under namnet Depth Charge utan också under namnen Block, Octagon Man, Silver Fox och Grimm Death. Helt omöjligt att hålla koll på. Depth Charge är i alla fall Jonathons mest kända alias. Inte känd för mig, men både känd och legendarisk inom den brittiska dansscenen.

Redan 1989 släppte han ”Bounty Killers”, en hård trip hop tolva med kung-fu samplingar. Denna anses vara stilbildande och räknas som en klassiker. 1994 släppte Jonathon sin första fullängdare – Dubbel Lpn ”Nine Deadly Venoms” – under namnet Depth Charge på den egna etiketten DC Recordings. Egentligen är den en samling, men räknas allmänt som första albumet. Nu fem år senare kommer uppföljaren ”Lust”. Det är inte så konstigt att det tagit tid då Jonathon inte bara är musiker och DJ, utan också sköter sina två skivbolag (redan nämnda DC Recordings och Electron Industries) samt fungerar som aktiv cineast vurmandes för Hong Kong film (han har varit med och grundat en filmfestival och startat en importfirma).

”Lust” är en skitig halvporrig sak med beats i någon form av av houseskola (tror jag). Elektronisk dansmusik kanske jag skall säga för att inte vara helt förvirrande. Uppblandad med ambient, dub och mycket filmsamplingar. Skivan är som sig bör till största del instrumental, men inte helt. Jonathons cover på Serge Gainsbourgs ”Harley Davidson” erbjuder sång av Louise Pry från Ping Pong, men förutom den och det lugna introt där Hronn Sviensdottir pratar lite farligt, rör det sig mest om fraser och samplingar. Som på omarbetningen av Depth Charges egen ”Sex Sluts in Heaven” där Blowfly är med och vrålar Depth Charge och annat. Alla låtar på skivan är tidigare osläppta förutom ”Blue Lipps” och ”Bounty Killer III”.

Lågmäldheten på skivan, ambientkänslan alltså, gör att den går att spela vilken tid på dygnet som helst. Innan man går ut eller strax innan det är dags att gå och lägga sig. Perfekt kan tyckas. Men jag vet inte. Det är några saker som irriterar mig. Vissa låtar känns som ofullständiga, fragment som bara passar i helheten. Inte till för att spelas för sig. Detta behöver inte vara något hinder, men det är inte alltid man har 55 minuter att helt vika åt en skiva. Jag tycker också att samplingarna på ”Harley Davidson” dränker musiken på ett sätt som irriterar mig, det är säkert meningen men irriterande är det likförbannat. Det är en bra låt som inte riktigt kommer till sin rätt här. Men annars gör filmsamplingarna och de filmiska stämningarna tillsammans med den potenta dansmusiken och den barnsliga lekfullheten mig helglad (hammond funkar alltid). Jag blir inte lika sugen på att dansa som att sitta och gunga med och småle åt de klurigheter som ”Lust” erbjuder, samtidigt som jag gör något annat. Helst ensam då sällskap tenderar prata samtidigt som man lyssnar på musik. Det här är helt enkelt en sån skiva. Varje lyssning ger för närvarande något nytt.