Bilar, motorcyklar, skateboards, obskyra b-filmer, klassiska myter och monster och kanske en och annan drog har drivit Scott Hill och hans mannar till att spela in hela fem album, samt en rad sjuor och tior. Väl framme vid sitt femte, ”King of the Road”, verkar Scotts texter nästan uteslutande handla om bilar, vans, motorcyklar, choppers eller närrelaterade ämnen.

Musiken är som vanligt stark stiliserad. Tidiga feta hårdrocksriff med mycket fuzz och ett tungt komp i en skola man brukar benämna stonerrock eller ökenrock. Enkelt och vackert på ett primitivt vis. Efter nio år som band får man anta att det är just så här som Scott vill att Fu Manchu skall låta. Bandet har också producerat albumet tillsammans med Joe Barresi (Queens of the Stone Age) och inspelningen skedde i Chris Goss Monkey Studion i Palm Desert i Kalifornien. Brant Bjork (tidigare trummis i Kyuss) och Bob Balch som var nya på ”The Action is Go”, skötte sig så bra på den att de fortfarande får vara med. Inga direkta överraskningar alltså.

I och med det förra albumet, ”The Action is Go”, upptäckte jag Fu Manchu. Jag spelar det fortfarande med jämna mellanrum då jag fortfarande tycker mycket om det. När så ”King of the Road” ramlade genom brevlådan blev jag barnsligt exalterad. En spurt av sällan skådat slag bort till stereon för den där första spelningen av nya plattan. 45 minuter senare kände jag mig besviken.

Då andra band går vidare, som Kyuss sångare John Garcia med sitt nya projekt Unida, eller som Monster Magnet med fjolårets ”Powertrip”, så står Fu Manchu kvar och stampar. Jag kan villigt erkänna att jag ofta kan bli sur då utveckling förespråkas som något nödvändigt. Det är ofta rent skitsnack, men när Fu Manchu gör en blek kopia av några av de bästa stunderna på ”The Action is Go” sällar jag mig (nästan) till skaran av utvecklingsivrare och skriker högt.

Jag vill inte alls säga att ”King of the Road” är en dålig skiva. Det är den inte. Men det finns andra skivor att köpa om man vill ha det bästa av den här sortens musik. Om du redan är ett fan tycker jag att det är värt att köpa den ändå. Det rockar fortfarande hårt, men det känns som om Fu Manchu kan bättre.