När jag hör The Charlatans nya börjar jag fundera på varför min introduktion till deras musik var ”Between 10:th and 11:th” – av de flesta ansett som deras svagaste album. Jag gillade ju ”The Only One I Know” från debuten, ”Some Friendly”, så där jättemycket som man nog bara gör ibland. Jag funderar på om det kan bero på att mina kamrater lyssnade på hårdrock, svartrock, synth och träskpunk. Jag funderar på om jag var rädd att den inte skulle leva upp till mina högt ställda förväntningar.

Svaret är att jag är en skivbutikskille. Jag tycker om att känna, titta och lyssna på skivor innan jag köper dem. Traditionalist, javisst! I Karlskoga, där jag köpte de flesta av mina skivor vid den här tiden, fanns inte så många skivbutiker. Där var Skivmagasinet och Skiv-PO. PO hade säkert skivan, men han låg så långt borta att jag oftast nöjde mig med det nästan lika välsorterade Skivmagasinet. Att köpa skivor på postorder var inte att tänka på. Jag tror att det var därför jag bara hade ”The Only One I Know” på en märklig, och faktiskt ganska ful, samlingsplatta. Men, oj vad jag har lyssnat på den. Om och om igen. Den är fortfarande fantastisk.

Dagens Charlatans har däremot inte så mycket gemensamt med genombrottshiten. De spelar den dessutom bara undantagsvis när de står på scenen.

När andra band från madchester-eran packat ihop (Stone Roses), försvunnit ut i vilda och ibland lyckade experiment (Primal Scream) eller dött för att senare återförenas (Happy Mondays), har Charlatans funnits där. Hela tiden. The Charlatans har grävt djupare in i groovet. För det är mycket det det hela handlat om. Jakten på det perfekta groovet.

Med hjälp av bas, trumma, gitarr och kanske framförallt orgel har The Charlatans utforskat den funk- och soulinfluerade rockens djupaste och mest avlägsna domäner. Det gör man fortfarande. Även om orgeln delvis bytts ut mot piano efter Rob Collins bortgång.

Nya albumet är ingen revolution. Det är en vidareutveckling och förfining av ett sound som The Charlatans utvecklat alltsedan starten. Bob Dylan-influenserna från de två senaste albumen finns kvar i de akustiska gitarrerna och några orgier i munspel. Och visst kan man höra att de lyssnat på samma artister som The Rolling Stones influerades av. Men, The Charlatans musik är deras egen. De låter numera inte som något annat än just The Charlatans.

”Us and Us Only” är en sammansmältning av svart och vit rock- och soulhistoria. Den perfekta kombinationen. En spegling av vår samtida musikhistoria. Lite som Beck, fast tvärtom. För där Beck bygger på kollage och hopklippningar, tvära kast och oväntade infall, där lägger Charlatans ihop och formar en ny maffig massa.

De första gångerna jag lyssnade på det här albumet tyckte jag att det var jämntjockt. Ingenting som stack ut. ”Var är hitsen!?”, vrålade jag. Tim Burgess hade ju sagt att det här var det bästa de gjort. Skivan som skulle få dem att slå i USA. Jag förstod inte.

Nu några veckor senare när jag lyssnat mer noggrant. Nu när jag gett skivan en andra och tredje chans. Nu när jag förstått. Ja, då inser jag varför ingenting stack ut. Skivan är helt enkelt fantastisk. Varje låt, var för sig, är en klassiker. Det här är det starkaste album The Charlatans spelat in hittills.

Här finns den makalösa basdominerade första singeln ”Forever”. Här finns den galna, knarkigt dubinfluerade, ”Good Witch, Bad Witch 3″. Här finns det ultimata Charlatans-eposet ”Impossible” – låten som sammanfattar vad hela Charlatans verk handlar om. Det var de tre första låtarna. Jag skulle kunna fortsätta med superlativer om resten av albumet också, men det känns överflödigt.

Det räcker så här. Köp skivan. Det ska jag göra. Jag vill ha omslaget mitt promoex saknar. Sen ska jag nog gå och köpa mitt första Bob Dylan album snart också.