Limp Bizkit fick sin chans när band som Korn och Deftones plötsligt rönte stora framgångar. Onödigt att säga att de tog sin chans. Eller rättare sagt fick ordentligt med backning från Interscope för att ta chansen.

Interscope har inte ångrat sig. Limp Bizkits första album ”Three Dollar Bill Y'all$” har till dags dato sålt 1.5 miljoner skivor och det nya albumet har redan hunnit sälja i mängder. ”Significant Other” petade självaste Backstreet Boys från tronen på Billboard.

Naturligtvis sticker Limp Bizkits framgångar folk i ögonen. Det är inget ovanligt i dessa sammanhang. Det hände med Korn och för den delen även med Wu-Tang Clan. Det är som att det ena alltid ger det andra. Konstigt. Alla borde vara glada över att ett smalare band får en bred publik.

”Significant Other” är nämligen inget tillrättalagt publikfriande album. Polerat ja, men inte helt lättillgängligt. Väl enkelt vid tillfällen, men oftast låter det som det ska. Dvs. tunga riff, feta beats, sköna scratchningar och stöddiga texter framförda med adrenalinstinn attityd utan alltför mycket substans. Ibland lugnar de ner sig och groovar rejält och då blir texterna lite mer känslosamma. Terry Date har producerat och Brendan O?Brien har mixat. DJ Premier (Gang Starr), Method Man (Wu-Tang), Jonathan Davis (Korn) och Scott Weiland (Stone Temple Pilots) gästar och Les Claypool (Primus) är med på ett hörn – han fånar sig lite på ett onödigt bonusspår.

”Re-arranged” och ”N 2 gether now” är två av mina favoriter på albumet. Den förstnämnda är en tillbakalutad sak med skönsång som ger coola ex-House of Pain medlemmen DJ Lethal lite plats. ”N 2 gether now” är producerad av DJ Premier och det hörs verkligen, han har satt sitt signum på den även om det fortfarande låter Limp. Method Man och Fred Durst turas om att hantera mikrofonen och slänga ur sig pubertala fraser.

Förutom att den här skivan har en del onödiga spår tycker jag mycket om den. Jag vet inte riktigt varför, men det finns onekligen en charm i den här musiken som man inte finner någon annanstans. Vita seriösa metalpojkar med en förkärlek för hiphop, märkesskor och gatukultur. Killar som finns där även om du inte gillar dem. Kalla det hardcoremetal, rapcore, pimprock, drängrock eller något annat du har läst någonstans, bespotta musiken i de fina rummen, bränn skivor offentligt eller låt bara bli att bidra ekonomiskt till bandets fortsatta karriär. Gör vad du vill, men jag kan tala om att det bara är att acceptera denna form av musik precis som alla andra. Försvinner gör den när det breda intresset riktas mot något annat, något nytt. Bli gärna upprörd över detta faktum. Det betyder bara att det finns något där, att det finns en substans i kulturen. Även om du ser den som en skräpig sådan.