Det har gått tio år sedan Staffan Hellstrand solodebuterade med skivan ”Hemlös”. Innan dess hade han varit med i gruppen SH! som hann släppa tre kritikerrosade album innan de upplöstes. På debuten skrev inte Staffan Hellstrand texterna själv utan skivan bestod helt och hållet av tonsatt lyrik av diktaren Dan Andersson. Han lyckades på ett alldeles strålande sätt tillföra ytterligare en dimension till Anderssons så finstämda dikter. Alla som någon gång hört Hellstrand framföra ”Spelmannen” på en scen vet vad jag menar.

Sedan dess har Hellstrand fortsatt i samma tradition, med att tonsätta dikter. Den enda skillnaden är att det är sina egna texter han satt musik till. Från ”Hela Vägen Hem” till senaste skivan ”Underland” har han berättat sina historier om de utsatta och ensamma, möten mellan människor och om orättvisorna i samhället. Hela tiden genom kombinationen av poetiska texter och drivande gitarrbaserad rockmusik. Det enda som egentligen förändrats är vilka musiker han valt att samarbeta med från skiva till skiva.

Nu är han tillbaka med skivan ”Underbarn”, den sjunde i ordningen. Om man jämför med förra skivan ”Underland” så är den inte lika lågmäld som den utan har istället mer gemensamt med den tre år gamla ”Pascha Jims dagbok”. Överhuvudtaget är ”Underbarn” en återgång till ett mer skitigt sound. Och det är precis det Hellstrands texter behöver. För även om han är en bra textförfattare så är det just mötet mellan hans känslosamma texter och ett rivigt elektriskt komp som lyfter musiken.

Jag ska väl erkänna att jag inte var särskilt förtjust i singelsläppet ”Tala om” så mina förhoppningar på skivan var inte så högt ställda. Lyckligtvis är ”Tala om” ett av de sämre spåren på skivan. Hellstrand låter mer inspirerad än han gjort på ett bra tag och det faktum att han samarbetat med två gitarrister på skivan, ständige vapendragaren Fredrik Blank och Hasse Östlund från Nomads, verkar ha gjort honom gott.

Bland de låtar som sticker ut finns ”Kromad, Svart” där Hellstrand sjunger om en vän som gått bort på grund av drogmissbruk, ”Decemberblommor” som måste vara en av de svartaste texter han någonsin skrivit och ”Liten pojk som alltid kraschar” en mörk och vacker pianoballad där Hellstrand visar att han är en mycket bra sångare något som ofta förbises. Och visst finns den obligatoriska singelhiten också. Även om den inte är en av plattans bästa låtar skulle det förvåna mig mycket om inte ”Som Brittisk pop” kommer spöka på diverse topplistor.

Med ”Underbarn” har Staffan Hellstrand visat att vi som trodde att han tappat glöden i samband med ”Underland” hade fel. Det enda jag kan säga är att det sällan varit så trevligt att ha fel.

Välkommen tillbaka, Staffan.