Ibland är det ganska skönt att få skriva en recension långt efter den värsta mediahypen. Fallet Eminem är ett utmärkt exempel på det. Det var väl ingen som missade kontroversen runt Eminems lyrik. För det är ju det det handlar om, lyrik. För varför ska texter satta till musik behandlas på ett annat sätt än text utan musik? Varför skall musiktexter behandlas annorlunda än till exempel dikter och noveller?

Det finns inte särskilt mycket inom hiphopen att jämföra Eminems texter med. Gravediggaz är för surrealistiska. 2 Live Crew var för banala. Möjligen skulle man kunna jämföra Eminem med Ghostface Killah och Ol' Dirty Bastard i Wu-Tang Clan, för det är i deras skitiga, stundtals obscena, värld Eminem lever.

Fast, jag skulle hellre jämföra Eminem med författare som Brett Easton Ellis och Irvine Welsh. Det handlar om lyrik som delvis är lika perverst våldsam och provocerande som Ellis. Ibland blir det lika ambivalent drogromantiskt som i Welsh verk.

Om du vill höra glada, enkla, partajtexter så är Eminem fel val. Eminem gillar att provocera och chockera. Eminems värld är inte glad, enkel och lycklig. Det är modern blues – eller punk om du så vill. Det är misär och våld. Det handlar om livet på botten.

Det som skiljer musiktexter från dikter och noveller är just musiken. Så, jag måste väl säga nåt om den också. Det rör sig, som sig bör, om ganska sparsmakad hiphop till mestadels dova dystra beats. Musiken ligger i bakgrunden, men fungerar som ett perfekt draperi till Eminems berättelser. Det är inte särskilt nyskapande, men ändå långtifrån trist och tråkigt. Bara att få höra Dr Dre lägga några nya beats är värt tiden det tar att lyssna igenom skivan.