På CDns omslag står det att de tio låtarna på den här skivan är inspelade någon gång mellan den 23 januari 1985 och den 18 juni 1994. Det står också att det bifogade materialet (musiken alltså) ursprungligen endast var avsett för privat bruk. Det hade kanske varit bäst att det fick fortsätta så. Inte för att jag inte uppskattar Princes musik. Jag rentav älskar Prince i hans bästa stunder. Men skivan känns så falsk. Den upphovsrättskamp som pågått mellan O(+> och Warner är ju allmän kännedom och den här skivan verkar vara någon slags kompromisslösning. Ett sista (eller nästsista) drag i spenen på den trogna gamla mjölkkossan, tidigare känd som Prince. Till exempel har Prince alltid varit osedvanligt intresserad av smaklös typografi och obegripliga meddelanden på sina skivomslag. Det här omslaget är visserligen fult, men helt fritt från Princekonst. Enkel text rakt upp och ner utan en enda kryptisk klyscha om kärlek. Sådana saker antyder ju att han själv inte haft något med utgivandet av skivan att göra. Trist.

Det har ju också varit ett kännetecken för Prince att hans skivor varit tematiska, låtordningen har varit minst lika uttänkt som själva musiken. Här är det som ett blandband med varierade Princelåtar utan samband med varandra. Och vilken funktion fyller skivan egentligen? Vi får höra en del av de låtar som inte platsade på skivorna. En del bra låtar och en del mindre bra. Men de är inte för våra öron egentligen. Det känns inte rätt.

Men när jag ändå tjuvlyssnar måste jag medge att det finns bra musik på skivan, det vore väl f*n annars. Flertalet bluesiga låtar ger hela skivan en långsam och sorgsen stämning, som t ex den raka och smärtsamma bluesballaden ”Old friends 4 sale”. I ”When the lights go down” ser jag TAFKAP framför mig på en klubbspelning sent på natten. Där skulle den långsamma uppbyggnaden vara fantastisk, här är den dock lite tjatig. ”5 women” är en mycket skön blues om hur lång tid det tar att bli fri från hjärtesorg. Fem kvinnor tar det tydligen. Som vanligt lyckas Prince nästan sabba några låtar genom sin övertygelse att falsettsång passar till allt, men han har ju en fantastisk röst om han bara vill. ”She spoke 2 me” förvandlas efter nästan 4 minuters rätt banal falsettpop till regelrätt jazz med kungssolon och skärper sig därmed en bra bit. ”Sarah” är snabb popfunk med staccattoblås och det gillar jag.

Jag medger att jag bedömer den här plattan mer i relation till andra skivor med Prince från samma tidsperiod, än som en ny skiva vilken som helst. Vem som helst kanske inte kan göra bättre skivor än så här, men han kan. Och jag såg hellre att Prince/Warner gav ut ”the black album” från 1987 på riktigt, än att slänga ihop några
överblivna bitar band.