Mod beat hardcore. Smaka på den ett tag. Mmmmm… Inte så dumt va? Affärsinnehavaren i den butik där jag köpte The (International) Noise Conspiracy skivan hade skrivit detta på prislappen, i avsikt att referera till bandets genretillhörighet. Jag kan så här i efterhand tycka benämningen är rätt träffande.

Bandet själva hävdar att de tagit den gamla protestsångaren Phil Ochs recept, att det perfekta rockbandet är en symbios mellan Elvis och Che Guevara, ett steg längre. Deras version av musik strävar efter att vara en symbios mellan The Who och Guy Deboard eller The Jam och Noam Chomsky. Släng in lite Kinks, lite tidig 60-tals garage och ett gäng hardcore veteraners version av funkens rytmsektion så har vi kommit rätt nära sanningen. Man skulle även kunna förenkla (eller förvanska) det hela med att säga att de låter som en fokuserad och mer disciplinerad version av Make Up, med politiska texter och med en sångare som skriker i stället för kvider. Ungefär.

The (International) Noise Conspiracy har sitt ursrung någonstans i spillrorna efter det tragiskt insomnade bandet Refused. Dennis Lyxzén, den före detta sångaren i Refused, kom upp med iden om att bilda ett nytt band tillsammans med gitarristen Lars Strömberg från hardcorebandet Separation. Snart kontrakterade denna duo även basisten Inge Johansson, gitarristen och orgelspelaren Sara Almgren, tidigare i Doughnuts och Saidiwas, och trummisen Ludwig Dahlberg, även han från Saidiwas.

Efter att bandet funnit sin sättning gick de i december förra året in i studio och spelade in de tolv låtar som återfinns på de fyra sjuor som är släppta på olika bolag i Sverige, samt på den sjua som släpps inom en snar framtid. De bolag som släppt bandets material i Asien (Ling Lao) och i Amerika (g 7) har samlat de fem sjuorna på en CD som man kallat ”The First Conspiracy”. Den finns ännu inte i Sverige och det är osäkert när, och ens om, den kommer.

Även om det är mycket roligare med singlar (samt snyggare och ljudmässigt bättre) så fungerar låtarna samlade i Cd-formatet. Från låt ett till och med tolv på 27:27. Genialt. Den sjunde låten – ”The Blast Off”, tillsammans med den tionde – ”Airports”, är de låtar som genom att inte vara fullt lika bra, ebjuder välbehövliga andningspauser mellan mina tama försök att sjunga med samtidigt som jag hoppar, hytter med näven och vickar på höfterna. De nämnda låtarna är på intet sätt dåliga eller särskilt annorlunda än de andra, de är bara inte fullt lika medryckande. (”The Blast Off” fungerar dock i singelformatet då den inte behöver sättas in i en helhet.)

Oftast finner jag att det som är bäst med låtarna är den otroliga energi och glöd som det ligger i att långa stunder hålla tillbaka det bestialiska mangel som jag vet lurar i bakgrunden, men som aldrig släpps loss fullt ut. Det är fullt ställ med bitvis melodiplockande och bitvis skönriffande lätt distade gitarrer med plötsliga utbrott och ett fasligt driv på trummor och bas, för att inte nämna Dennis sång som egentligen är det instrument som för mest oväsen, men det urartar aldrig till mangel eller kaos.

Att för det mesta bli snuvad på det väntade leder till att man får ut desto mer av de partier på skivan som verkligen ger allt. ”The Black Mask”, låten som man valt att lägga sist på Cd:n (och spelar som avslutningsnummer live) är verkligen en sån låt. Bandet ger mer och jag kan inte annat än bli ordentligt upprymd och exalterad!

Det är svårt att föreställa sig hur bra en samling låtar menade att hamna på samma skiva kommer att låta efter att ha hört ”The First Conspiracy”. För det enda negativa jag egentligen ser med skivan är att den lider av viss brist på variation.

Skivan, eller sjuorna, är köp jag rekommenderar. Fullt ut. Materialet må vara lite otight på sina ställen, sakna skönsång och originalitet, men det är fan så bra.

Kom inte till mig och säg att det inte finns bra svensk musik!