Jag måste få göra en bekännelse. Jag är röstfetischist. En bra röst eller ett vackert körarrangemang får mig att gråta lättare än vilken sorglig film som helst. Rösten är, vid sidan av elektrisk bas, det bästa musikinstrumentet i världen. Tack, det var skönt att få lätta sitt hjärta. Och kanske ge ett underlag till läsandet av den här
recensionen.

Take 6 är en sånggrupp som från början sjöng helt à capella, men har med tiden börjat använda fler instrument än sina röster. När de bildades på slutet av 80-talet sjöng de mest negro spirituals och gospel, för att på senare tid ha börjat spela in låtar i ”vanlig” R&B-stil. Medlemmarna är djupt troende kristna och sångerna handlar till 95% om Gud. Jag är i vanliga fall en tråkig ateist, men i dessa killars sällskap är jag nära frälsningen. I de tajtaste gospellåtarna tror jag – tror jag. Det är i alla fall helt underbart. Jag köpte Take 6:s debutskiva 1988 och sjunger sedan dess ofta glatt med till den, trots att jag inte har 100-delen så tonsäker och elastisk röst som de sex grabbarna i Take 6. De är förkrossande bra på att sjunga.

Svenska motsvarigheter som The Real Group och Viba Femba är nog skojiga och bra, men Take 6 är de som alla sånggrupper försöker härma. De har allt: otrolig känsla, två ton musikalitet, lekfullhet och skicklighet. Det jag inte gillar med den här samlingsskivan är att den tuffa gospelsången blivit mindre och mindre central och musiken mer mjäkig. Den första skivan var helt à capella, de snabba låtarna var hur tajt hårdgospel som helst. Nu är det lugnare, mer mainstreamproducerat och inte lika busigt längre. Jag saknar flera låtar från den första skivan som lätt skulle ha platsat på greatest-listan, men de kunde kanske inte ta med så många från varje, eller så är de helnöjda med sin utveckling. Det är inte jag. I en låt sjunger Take 6 ihop med Stevie ”om-han-vore-Gud-vore-jag-nunna” Wonder, men det är en ganska trist psalm som inte gör någonting för mig. Så riktigt frälst är jag inte. Höjdarlåtarna är ”Spread Love”, ”I-L-O-V-E U” och ”Mary”, av vilka två är från första skivan. Den fantastiska avslutande jazzuppvisningen ”So much to say” är tyvärr för kort och för ensam. ”Setembro” är en mycket vacker melodi sjungen utan ord och den skulle jag kunna namndroppa mig trött på. Så då gör jag väl det: Quincy Jones-produktion, Sarah Vaughan som co-sångare och bland andra George Benson, George Duke och Herbie Hancock bakom instrumenten.

Hur som helst är det mycket tjusigt och svänger ibland så jag får ont i fingrarna av allt knäppande. Men det är lite överdos av släta stråkar och falsett och saknas lite rythm och blues i sin riktiga bemärkelse för att vara helt toppen.