dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Missy Elliott: Da Real World
Da Real World (CD) Missy Elliott
1999
The Gold Mind/Elektra
6/10

Fortfarande knasigast

Lyssna

Sök efter skivan

För två år sedan släppte Missyn det banbrytande albumet ”Supa Dupa Fly”. Resten är egentligen modern hiphop-historia. Missy och ständige vapendragaren Timbaland skakade om en tuff, träig och grymt seriös hiphop-värld med knasiga och lekfulla beats som ingen hört maken till tidigare. Visst, spår av vad som komma skulle hade skymtat på Aaliyahs förbisedda andra album ”One in a Million”, men när Missy gjorde debut i eget namn släppte hon alla hämningar. Ett hoppigare och mer sprudlande album är svårt att hitta. Ett album som dessutom skapat grymma förväntningar på uppföljaren.

Eminem, Big Boi, Nicole, Redman, Lil' Mo, Lady Saw, Lil' Kim, Aaliyah, Da Brat, Juvenile, B.G., Beyonce och Mc Solaar. Ja, visst är det gästlistan. Och, jo visst blev det lite för många kockar. Mötet med Eminem är starkt. Mötena med Lil' Kim och Da Brat tillsammans med Aaliyah likaså. Men, Missy sjunger och rappar så bra på egen hand att hon kunnat klara sig gott utan många av de andra. Ibland har jag nästan lite svårt att förstå att det faktiskt är nya Missy-plattan jag lyssnar på. Jag vill ha mer Missy. Mer, mer, mer.

Det låter inte riktigt likadant som förra gången. Beaten har blivit lite mörkare, lite hårdare, lite skitigare och, tyvärr, följaktligen lite mindre egensinniga. Visst var hon tvungen att gå vidare. Det hade varit trist om hon kopierat sig själv. Många hade säkert ändå bara trott att hon ridit på TLC:s beats, eller BlackSTREET:s för den delen. Men, det var ju Missy som var först. Missy och Timbaland. Timbaland och Missy. Det var de som skapade knasbeaten. Det var de som väckte upp, skakade om och förnyade.

Textmässigt är det fortfarande starkt. Missy står högt över sina kvinnliga konkurrenter som Foxy Brown och många av årets tråkigare manliga som Snoop Dogg. När många tröttnat fortsätter Missy att leverera intressant rim. Mer kraft än hela den samlade brittiska så kallade soulen tillsammans. Lika hård som en förbannad Pam Grier.

Kanske är det jag som inte trivs med förändringen och inte hunnit vänja mig. Men, jag tycker att det här var lite tråkigare än jag hoppats. Kanske var mina förväntningar för höga. Kanske ställer jag för höga krav på Missy. Kanske dömer jag henne efter en hårdare skala.

Patrik Hamberg

Publicerad: 1999-07-14 00:00 / Uppdaterad: 1999-07-14 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #168

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig