Att säga att Cibo Matto låter som Money Mark och Beck är inte helt fel. Men det är heller inte helt rätt. Cibo Mattos Yuka Honda och Miho Hatori blandar liksom herrarna i fråga en musikalisk soppa av mängder av olika influenser och samplingar kryddad med egensinne och naivitet. Men bara för att de använder sig av liknande uttryck i sitt musikskapande behöver inte det innebära att de alla passar samma lyssnare.

Cibo Mattos första album ”Viva! La Woman” kom 1996 och är ett mycket bra album som textmässigt är byggt av matmetaforer, mörka, råa, släpande beats och melankoliska stämningar. På det nya albumet ”Stereotype A” har man liksom tidigare experimenterat med mängder av uttrycksformer och musikstilar, allt från jazz, hiphop, funk, bossanova, pop och tunga metalriff. Mer energi har denna gång lagts på att erbjuda en snyggare och cleanare produkt samt att uppvisa olika stämningar. Den stora skillnaden albumen emellan ligger dock inte i detta, utan i det faktum att det förra albumet var mer av en fungerande helhet. Jag får nämligen ett mer splittrat intryck av ”Stereotype A”. Den består av tre eller fyra olika former av stämningar. Och hade man lagt ner mer energi på att lägga låtarna i en annan ordning eller helt enkelt släppt eps i stället så kanske det skulle fungera bättre (försäljningsmässigt), och varit mer lyssnarvänligt. Retropop a la Cardigans ”Life” och lågmäld bossanova fungerar alltid tillsammans, men att däremellan passera en metallåt som påminner starkt om Sleeps ”Dragonaut” kanske inte alltid känns helt logiskt. Men som det är nu får man stå ut med att kastas hejdlöst mellan stämningarna (något som kan ses som en del av charmen med Cibo Matto), eller programera om cdn.

Skivan är något längre än vad jag persoligen föredrar, hela 57 minuter, och det leder oftast till att jag lyssnar på enstaka låtar eller olika delar av skivan vid olika tillfällen. Exempelvis de fyra första låtarna som är väldigt bra tillsammans, eller att bara spela ”Sunday pt. II” och ”Stone” som är två av mina favoritlåtar som dessutom ligger efter varandra. För att minska längden på helheten något kan man dock hoppa över skivans egentligen enda dåliga låt, den sliskiga ”Moonchild”.

Det hörs att Cibo Matto två medlemmar har en enorm känsla för vad som är bra och rätt. De har även på ett eller annat sätt varit inblandade i produktioner tillsammans med folk som Beck, Beastie Boys, Butter 08 och Sean Lennon (som vid sidan av Timo Ellis numer också är med i bandet). De har handplockat de kompetenta musiker de arbetar tillsammans med, de producerar sin egen och andras musik och ligger på en stor etikett med mycket pengar. Det är inte fy skam och ger ordentligt med cred. Däremot tror jag inte att Cibo Matto kommer att bli lika stora som t ex Beastie Boys eller Beck. De kommer nog aldrig att bli något annat än en angelägenhet för ett fåtal. Sorgligt men sant.