Det låter fusionjazz ibland, klockren disco ibland och ung elektrofunk ibland, men bäst är det när det är allt på en gång. Att bli inspirerad av olika musikstilar är en sak. Att skapa en alldeles egen stil utifrån dessa är en annan, lite svårare sak. Det har Jimi Tenor gjort.

När jag borstade upp mina Jimi Tenor-kunskaper via Internet hittade jag många olika försök att beskriva hans musik: acidjazz, lounge jazz, techno, ambient, lo-fi. Favoriten bland etiketteringarna är dock ”freako disco”. Det är ganska freako faktiskt, men på ett positivt sätt. Jimi Tenor har förut också nämnts i ”easy listening”-sammanhang, kanske för hans hängivenhet till 60-och 70-tals loungemusik. Och hans musik kanske är lättlyssnad, men knappast simpel. Arrangemangen är utstuderade och hela tiden upptäcker jag fler och fler lager i musiken. Vissa låtar låter som totalt seriös, analog jazz, medan andra har ett lätt galet uttryck med högvis av elektroniska ljud. Men det är som sagt i blandningen som det är fantastiskt. Som t ex i ”Muchmo”. Tung, tung Chicago house + soft tvärflöjt + saxofon à la 70-tals deckarserie = ljuv harmoni. Andra mycket bra låtar är ”Total Devastation”, supertung och fjäderlätt i samma paket. Synthkompet i ”Serious Love” låter som det är hämtat ur någon rakbladsvass elektrolåt från 1983, groovy!

De softa låtarna är kanske inte mina favoriter, men ändå. Det är mjukt utan att vara mesigt. ”Year of the Apocalypse” är en klubbdanslåt och skulle kanske kunna ha varit en dussinprodukt, men den är självklart också skruvad till att bli musikaliskt intressant och inte bara skön att dansa till.

Jag hittade ett skojigt citat på en sida om Jimi Tenor, som förklarade hans svårigheter att nå ut till publiken i början av sin karriär. ”In Sweden, people did not like him because he is a Finn; Swedish think that Finns are 'poor, pessimistic, and dumb'”. Detta måste jag alltså härmed dementera. Vi gillar visst finnar – i alla fall Jimi Tenor.