Musik. Reaktion. Musik kräver någon form av reaktion. Så vill Tom och Ed att det ska vara. Så vill jag att det ska vara. Det finns ingenting som gör mig så frustrerad som musik som inte får mig att reagera. Jo, jag föredrar faktiskt musik som får mig att må genuint illa framför musik som inte får mig att reagera alls.

Tredje albumet med kemikaliebröderna öppnar med just de där orden: ”Music” och ”Response”. Under det blippar ett fantastiskt 80-talsljud av bästa Knight Rider-snitt. Sen är jag såld. Fingrarna petar i luften och spelar med. Munnen ler och jag mår genast lite bättre.

”Surrender” är förmodligen brödernas mest hitspäckade album någonsin. Tyvärr är det också deras längsta. Nästan en hel timme musik. Som alltid (R Kelly undantagen) är det för mycket. Jag önskar att albumet förlorat åtminstone tio minuter eller åtminstone en låt. Helst den där läskiga som Noel Oasis är med och kraxar på. En låt som vore helt ok om det inte vore för att tråk-Noel var tvungen att ramla förbi studion och bräka lite.

Å andra sidan är Bernhard Sumner med och gör en fantastisk New Order för 90-talet i ”Out of Control”, eller kanske en Electronic med riktiga beats. Hårt och tufft och funkigare än det mesta du hört i år. Dessutom är Bobby Primal med och släpväser här och där. Magiskt.

Hope Sandoval förgyller vackra balladen ”Asleep from Day” med sin drömska förtrollande röst och ger Chem Bros en chans att nå utanför dansgolvet. Fast jag tror nästan att låten skrevs för Bobby Gillespie från början. Det låter nästan löjligt mycket ”Vanishing Point” om den. Fast på Chemicals eget lilla vis då. För de kan ju inte hålla sig bort från speedblippknappen helt och hållet.

Och så har vi då ”Hey Boy Hey Girl”. Dansgolvsvältaren. Låten som skulle kunna få dig att dansa i 45 minuter om den vore så lång. Egentligen hade det ju räckt med den. För det räckte ju med ”Leave Home” och det räckte ju med ”Block Rocking Beats”. Och visst räcker det den här gången också.

Det låter som vanligt, fast ändå inte. Det är fler blippigt lyckliga ljud. Lite mer 80-tal. Fortfarande samma hårda funkiga skitiga beats. Stora beats. Störst beats. Jag hade glömt hur kul det kan vara. Bröderna är tillbaka och de jobbar lika hårt som vanligt.

Albumet som Les Rythmes Digitales ville göra.