dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Regular Fries: Accept the Signal
Accept the Signal (CD) Regular Fries
1999
JBO/V2
6/10

Belgiska tandläkare…

Lyssna

Sök efter skivan

Det Londonbaserade bandet Regular Fries första gig varade 15 minuter och bestod av en visning av deras film ”Mash Maybe Mashed Man” och två låtar. Som scendekor hade de 3 meter höga bokstäver som bildade ordet FRIES. En journalist beskrev dem efter detta som en futuristisk blandning av Cabaret Voltaire och Bonzo Dog Band. När bandet ett antal månader senare spelat in sin första EP, ”Free the Regular Fries EP”, beskrev de den själva som ”belgian dentist psycho hologram rock”. Förstår ni att jag inte kunde låta bli att leta upp ett alster med detta till synes så pretentiösa band?

”Free the Regular Fries EP” är en skön stämningsfull skiva producerad av Max Heyes, mannen bakom ljudet på Primal Screams ”Vanishing Point”. Knarkflummet är närvarande hela tiden och ljudmattorna är så där härligt feta. Långa atmosfäriska låtar med en lagom dos ljudexperiment i ett passande tempo. Inte i klass med ”Vanishing Point”, men en otrolig bra debutskiva.

I och med fullängdsdebuten var det då dags att se om Regular Fries även håller i det långa formatet. Det vore lögn om jag påstod att jag inte var nervös.

”Accept the Signal” är lite av en besvikelse. Det måste medges. Jag hade förväntat mig en utveckling av den flummiga tillbakalutade dubrock man tidigare givit en försmak av. Istället har bandets musikaliska uttryck blivit klarare, skarpare i kanterna. Mer strukturerat och enkelt. Band som Happy Mondays, Black Grape och i viss mån The Charlatans känns helt plötsligt som klara influenser. Mer engelsk white boy-funk alltså. Dessutom tycker jag mig höra en genomgående tempohöjning. Vi talar fortfarande om dubrock men det är inte lika flummigt.

När jag lyssnar på hela skivan känns den ibland jämntjock och anonym. Man måste lyssna ordentligt på skivan för att undvika detta. Låtvis talar vi däremot om något helt annat. Och det är just när jag lyssnar på en eller några låtar i taget som den här skivan är hur bra som helst.

Låtar som sticker ut tack vare sin udda karaktär är listhitten ”King Kong” och den lågmälda och vackra ”Supposed To Be a Gas”. De andra har mer eller mindre stora drag av den dubrock jag tidigare talade om.

Bland de medverkande i produktion och på plattan i en eller annan form kan vi notera Mercury Rev, Tim Holmes från Death In Vegas, och Scratch Perverts. David Lynch har dessutom gjort musiken till låten ”Pink Room”.

Om jag låter besviken beror det på att jag fortfarande inte har fått samma känsla av ”Accepting the Signal” som jag fick av ”Free the Regular Fries EP”. Trots detta kan jag inte annat än att rekommendera den varmt.

Mikael Nordlander

Publicerad: 1999-06-11 00:00 / Uppdaterad: 1999-06-11 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #143

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig