The Nomads har alltid funnits. Ja, i alla fall sedan 1981. The Nomads var tillsammans med Union Carbide Productions de riktiga pionjärerna inom svensk garagerock. För detta skall de ha all cred i världen. Jag har dock personligen aldrig riktigt fattat storheten med The Nomads. Det har alltid känts som att jag borde tycka om dem, men jag blir aldrig riktigt övertygad.

Inspirationskällorna 1981 var band som The Ramones, The Stooges, The New York Dolls och The Sonics och jag vet inte om detta har ändrats nämnvärt sedan dess. Vad som är säkert dock är att The Nomads har ett sound som är tidlöst. De spelar fortfarande en form av småslammrig och svängig rock. Men även om jag tycker att de är hur duktiga och kompetenta som helst, så berör inte låtarna på ”Big Sound 2000″ mig på det sätt som jag skulle önska. De allra flesta känns som säkra kort som levereras på rutin. Det blir lite småmysigt men jag vet inte om skivan kommer att bli så mycket mer än så för mig. Jag fortsätter att hoppas.

Chips Kiesbye har varit med och skrivit sex av låtarna, sjunger en del körer och har producerat skivan. Det glädjer mig att han fortsätter samarbeta med och tro på The Nomads. Men för mig som lyssnade på Sator före The Nomads känns detta samarbete ibland förvirrande.

Jag blir ofta sugen på att lyssna på The Cramps när jag lyssnar på ”Big Sound 2000″, vilket känns rätt märkligt då jag sällan blir det annars.