Det fanns för några år sedan ett band som hette Green och var ett av de otaliga popband som dök upp i svallvågorna efter Popsicle och Wannadies. Men i takt med att framgångarna uteblev beslöt sig medlemmarna i bandet för att lägga ner Green och istället börja om på nytt. Resultatet blev Speaker.

För tre år sedan kom debutalbumet ”Well Come Closer”, som innehöll några smärre hits något som också gav utslag på diverse topplistor. Så det var med spänning jag såg fram emot Speakers andra album ”Trace My Track”.

Det är bara att konstatera att det har hänt en del med bandet sedan förra skivan. Man har en medlem mindre och är numer en kvartett, man har spelat in delar av nya skivan i Tibet och hälften av låtarna har producerats av Sank. Hur mycket detta har betytt för soundet vet jag inte men annorlunda låter det i alla fall.

Till skillnad mot debutalbumets klassiska treminuterspop innehåller ”Trace My Track” betydligt fler ljudbilder och experiment. Här finns allt från bombastisk Manic Street Preachers-rock, till powerpop, till flirtar med drum'n'bass. Men någonstans i all variation förlorar man den musikaliska röda tråden. Det känns som om bandet velat allt för mycket och försökt få med alla sina influenser på en gång, vilket gör att man har svårt att få grepp om plattan.

Trots det lyckas Speaker glimtvis återigen bevisa att de kan skriva musik och refränger som etsar sig fast i hjärnbarken. ”Emaho” är en av årets allra bästa singlar och får mig att höja volymen varje gång den spelas, ”Joking” borde vara given som singelsläpp och i ”Perfectly Normal Day” visar de att de behärskar konsten att skriva ballader.

Det håller inte hela vägen den här gången men med Speakers attityd och talang och en klarare linje i musiken kan det här bli stort. Än så länge är det ”bara” bra.