Text
Arvika 2009: Frida Hyvönen
Frida Hyvönen inleder fredagens program i Apollo-tältet i en svart nylondräkt med gigantiska guldarrangemang som växer ut från kroppen. Publiken – sömnig, bakfull och toksvettig efter promenaden från campingen – lyckas inte riktigt fylla tältet men Hyvönen är mer än nöjd. Främst måste hon vara väldigt, väldigt varmt i den fantastiska kreationen. Bandet, Linnéa Olsson på bas och cello och Tammy Karlsson på trummor, matchar och har det nog lika jobbigt. Redan där blir jag imponerad av Frida Hyvönen.
Bäst fungerar de rena poplåtarna i högre tempo och främst spåren från senaste Silence is Wild. Cirkusmusiken och balladerna gör sig inte på samma sätt, trots att tältet skuggar och en oväntad stämning skapas. London! och Dirty Dancing är fantastiska. Avslutande Scandinavian Blonde för tankarna till Queen och det är ungefär där Hyvönen är som bäst.
För den, som jag, som tidigare haft invändningar mot Hyvönens gälla röst och envetna pianobankande är det bara att lyssna igen. Hennes röst har sedan debuten fått ett djup och en styrka som det finns få motsvarigheter till. Med band och arrangemang med driv kan hon till och med få liv på en publik som redan dag två börjar bli sliten av värme och en festival där avstånden verkar bli längre och längre.
Publicerad: 2009-07-03 15:42 / Uppdaterad: 2009-07-03 15:42
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).