Med några få undantag är det kvinnorna som, ironiskt nog, fångat Neil Tennant och Chris Lowe. Så har det varit ända sedan en blott tjugoårig Patsy Kensit väste fram I’m Not Scared 1988.

Sedan dess är det kvinnor som har fått musikalisk hjälp av Pet Shop Boys.

I början av 2009 är det sjufalt kvinnligt dessutom. Dels genom svenska West End Girls nya singel, dels genom att Chris och Neil skrivit The Loving Kind åt Girls Aloud – och genom att de även har varit med och programmerat musiken.

Att det nu är just Girls Aloud som fått hjälp av Pet Shop Boys kan ju vara duons sätt att säga ”tack för hjälpen” på kommande albumet. Kanske inte så mycket till Girls Aloud-medlemmarna själva, som Xenomania, teamet bakom gruppen.

Nu är de inte bara den musikaliska motorn bakom Girls Aloud. De har även skrivit och producerat en drös framgångsrika låtar åt namn som Sugababes, Cher, Steps, Saint Etienne, Sophie Ellis-Bextor och båda systrarna Minogue. Men mest av allt har de varit inblandade i Girls Alouds samtliga singlar – så här långt drygt tjugo stycken. Och i slutet av mars dyker deras samarbete med Pet Shop Boys upp på de virtuella och fysiska skivdiskarna i och med släppet av albumet Yes.

Xenomania hjälper Pet Shop Boys. Pet Shop Boys hjälper Xenomania.

Till remixandet har Xenomania tagit hjälp av Utah Saints (vars remixer mest bara är trista) och pålitliga remixmaskinen Wideboys – som den här gången tyvärr inte är lika pålitliga som vanligt. Även deras mixande är en besvikelse.

Däremot finns ju alltid ursprungsversionen. Och den är desto roligare.

Egentligen har kostymen några år på nacken. När poptrancepojkarna för ett tag spottade ur sig hitsingel efter hitsingel med ena foten stadigt nedtryckt i poptrancemyllan och den andra lite trevande i ett New Order-på-gitarrpophumör-territorium. Kort sagt: ett recept som jag förmodligen bara hade gett något halvhjärtat lyssningsförsök om det hade kommit mitt i värsta störtfloden av likalåtare. Nu lånas det dessutom lite från Deadmau5-soundet och då blir det genast roligare.

Men mest av allt finns här en alldeles fantastisk melodi begravd under de ibland rätt massiva ljudmattorna. Ett låtskrivarmöte som lockat fram det bästa av de båda inblandade parterna. Eller åtminstone resulterat i något som är väldigt bra.

Det som känns mest intressant med att lyssna på The Loving Kind är att det är svårt att inte höra Neil Tennant sjunga texten.

I know you may be disinclined
To find the love you’ve left behind
So kiss me, then make up your mind
I’m not the loving kind

Orden från en gammal man, märkt av livet och ett sönderslitet hjärta. Rösterna från några och tjugo år unga kvinnor. En The Smiths-krock som förmodligen inte hade ekat lika intensivt sjungen av textförfattaren själv.

Men minst lika viktigt är bakom de massiva flodmusikvågorna finns parader av ensamma ackord och blå stråkslingor som försöker bli sedda och hörda. Fånga våra blickar om bara för ett flyktigt ögonblick fyllt av sorgsen nostalgi över det som en gång fanns där. Och kanske allra mest när stormens öga slår ner med full kraft och blockerar kaoset som piskar vidare utanför:

Somewhere on a Monday morning
In a rush hour of another day
Standing on a crowded platform
Carelessly we lost our way

Vilse. Övergiven. Ensam.

The Loving Kind lovar gott inför Yes. Och på något sätt känns det dessutom alldeles självklart att tidernas mest framgångsrika popduo gör gemensam sak med det mest framgångsrika tv-såpabandet (dessutom en av de mest framgångsrika kvinnliga grupperna i Storbritannien).

Själv kan jag inte låta bli att le lite igenkännande åt textraden I’ll buy you flowers, I’ll pour you wine och någonstans se framför mig hur Neil under textskrivandet vred tillbaka klockan två decennier och tillät sig själv ett snabbt ögonkast uppåt för att kolla att de verkligen tar hand om Dusty en trappa upp.