Viktiga band: Candlemass, Cathedral, tidiga My Dying Bride. Namnet doom antyder vad det handlar om här. Långsamt och nedstämt, såväl stämningsmässigt som rent musikaliskt. Rötterna hittar vi hos Black Sabbath som av vissa anses vara det första doombandet. På 1980-talet leddes genren av svenska Candlemass som släppte ett antal bejublade album under andra hälften av […][...]

Viktiga band: Death, Autopsy, Morbid Angel, Cannibal Corpse, Deicide, Entombed, Vader, Dismember. Köttigt så det förslår är filosofin bakom death metal, en nedstämd och brutalare utveckling av thrash metal som dök upp på 1980-talet. Först ut sägs bandet Possessed ha varit redan på 80-talets första hälft, men amerikanska Death har setts som det första death […][...]

Viktiga band: Aeternus Frasen ”dark metal” kan spåras till titeln på Bethlehems skiva från 1994. Genren företräds nu för tiden bäst av det norska bandet Aeternus, som uttalat spelar dark metal. Dark metal kombinerar stämningarna som man hittar hos black metal med mer köttiga tongångar från death metal. Slingorna som den råa tidiga black metalen […][...]

Ah, den ädla metallen. Ibland hamnar den i skymundan i spellistan, men förr eller senare återkommer den alltid, denna fantastiska musikstil. Hård, kompromisslös och full av finess, det är så den ska vara. ”Aren't Your Dead Yet?” var väckarklokan den här gången, efter den senaste tidens rockträsk. Carnal Forge är metal. To the bone, för […][...]

Vi har nu klivit över i den andra halvan av 2004 och det kändes bra att sammanfatta de första sex månaderna med några höjdpunkter. 16 låtar i bokstavsordning, att rangordna dem skulle vara smått omöjligt och den listan hade troligtvis blivit föremål för förändring en gång om dagen. Sök i arkivet så hittar du de […][...]

En kall och småregning lördagmorgon satte sina spår och jag var inte på topp när jag masade mig från vårt pocketutdelartält till Stora Dansbanan och Trendkill. Väl inne under tak och när konserten var igångsparkad vaknade man till liv ganska så kvickt. En riktigt energisk spelning, som tyvärr inleddes med en avspelad gitarrsträng, tog sig […][...]

Max Cavalera och hans Soulfly gjorde en härligt gungande spelning på Hawaiiscenen. Molnen sprack upp för en timme och det blev varmt. Att underlaget var grus gjorde även att det dammade väldigt mycket när publiken på Max:s inrådan jumped-da-fuckup. Ett härligt groove i vanlig ordning även om scenen kändes väl stor och det på flera […][...]

Det var tur att Meshuggah och Dillinger Escape Plan spelade på torsdagen. Det hade nog varit för mycket för att mäkta med när man är lördagsseg, nämligen. Meshuggah var mitt första band ut, om man bortser från den sövande Sophie Zelmani-spelningen, som mest bekräftade att jag hellre avnjuter hennes musik i en fåtölj än på […][...]

Jim Morrison har hoppat av The Doors som plockat in valfri snubbe från den brittiska popen på sång och denne blottar då och då sina influenser från The King, Elvis Presley. Dessutom har bandet tack vare Jims avhopp nu kunnat leva ut sina cabaretdrömmar ordentligt och skapat en musikal. Där har ni scenariot för La […][...]

”Songs to Fan the Flames of Discontent” är i efterhand en ganska svårdefinierad skiva. Främst för att jag har svårt att inte se den i skenet av efterföljaren, Refuseds opus magnum ”The Shape of Punk to Come”. Definitivt känns den mer komplex nu än jag uppfattade den som när den kom. Fast jag kanske överanalyserar. […][...]