De gånger Canal+ har den goda smaken att sända Detroit Red Wings matcher sitter jag allt som oftast bänkad och följer min barndomskompis Johan Franzéns framfart på isen. Och sändningarna från NHL är ju som all annan TV från USA späckad med reklam, varpå vi i Sverige i stället får ta del av diverse statistik […][...]

Efter ett erbjudande om att åka med som förband till Linkin Park på deras USA-turné, tvingas Coheed & Cambria flytta sin två inplanerade spelningar i Norden. Spelningarna skulle ägt rum 12 och 13 februari och nya datum är i stället 9 april på Debaser Medis i Stockholm och dagen efter på Rockefeller i Oslo. Köpta […][...]

Nästa års Sweden Rock Festival har släppt en rejäl bunt med bokningar i samband med biljettsläppet nu i december. Mest noterbart är väl bokningen av Judas Priest, som borde passa festrivalens besökare som hand i handske. Och även undertecknad, bör sägas. Det ska helt enkelt bli grymt. Men. Bokningen av ett återförenat At the Gates […][...]

Malefic verkar ha tagit ytterligare ett kliv in i sig själv inför Defective Epitaph. Åtminstone låter det så, om man ska jämföra med 2005 års Subliminal Genocide. Ställda bredvid varandra skulle jag närmast kalla den sistnämnda för välkomnande. Låtmässigt är de båda skivorna snarlika. Det är relativt långa spår, men några direkta krokar som fångar […][...]

Allison Robertson, gitarr, Maya Ford, bas, Brett Anderson, sång, Torry Castellano, trummor. 15.51 sitter jag på tåget mot Göteborg, när jag får ett mejl till min mobil: ”Det ska vara lugnt.” Anledningen till mejlet är min fråga om det är okej att jag blir lite sen till min intervjutid med The Donnas, som är inbokad […][...]

Det är förundrande hur väl The Donnas finner sig till rätta i den nya kostym som Bitchin’ betyder. I och med skivan lämnar de mestadels 1970-talet bakom sig och kliver rätt in i 1980-talet. Som referensalbum till hur Bitchin’ skulle låta använde man sig av Ratt, Poison och Mötley Crüe, allt medan kärleken till Kiss […][...]

Texten i SvD:s kulturdel om Christopher Hjorts bok om brittisk blues mellan 1965-1970 i allmänhet och Eric Claptons förehavanden i synnerhet var ett lika oväntat som välkommet inslag i kultursfären förra veckan. Att någon ens ids göra en helsida i en kulturbilaga om brittisk blues bör uppmuntras, att det sedan är gjort så pass metodiskt […][...]

Som ett utlopp för idéer som inte passade in i varken Lingua eller Rövfitta bildades Come Sleep. Tanken var att projektet skulle vara temporärt. Med debutskivan The Burden of Ballast i hand hoppas jag att det inte blir så. När det vankas skivor som influeras av band i samma skola som Isis runt Oceanic, Neurosis […][...]

Det är inte utan att jag får för mig att Parkway Drive är någon slags tramsig emo. Omslaget doftar inte direkt metal, så inte heller bandnamnet eller skivtiteln Horizons. Men de tankarna viftas bort kvickt så snart det lilla introt Begin har fått ge plats åt öppningsspåret The Siren’s Song. Horizons är tuffare än så, […][...]

Det är banne mig inte mycket nytt under solen på Dropkick Murphys senaste giv, The Meanest of Times. Återigen ger Bostonpunkarna oss en skiva bestående av ömsom street punk-bagateller i irländsk skrud, ömsom punkifierade, traditionella irländska folklåtar. Allt levererat med stort hjärta. Som sagt, inte mycket nytt. Men vad gör det när det inte heller […][...]