Tanken på varför jag snarare gnolar på gamla dängor som The Prosecution, Hollow Ground, Bury Your Dead och 99 under tiden jag lyssnar på nya given från thrash metal-giganterna The Haunted än några av de låtarna från nya skivan har gnagt i mig ett tag nu. Beror det på att nya skivan saknar slagkraftiga refränger, […][...]

När jag först hörde The Day That Never Comes, första spåret som släpptes från Death Magnetic, trodde jag ärligt talat att Metallica behagade skämta med oss. Titeln, samt det faktum att det var tämligen enkelt att peka på tydliga kopplingar från den låten till gamla spår, gav mig onda aningar. Som om Metallica släppt en […][...]

För ett tag sedan dundrade Slipknots fjärde studioalbum All Hope is Gone ner på skivdiskarna världen över, och troligen rakt in i hjärtat på en stor del av en ungdom som känner sig allmänt missförstådd och söker tröst i gränslandet mellan populärmusik och extrem metal. Öppningslåten Gemateria (The Killing Name) och det rakare och av […][...]

Tompa Lindberg på spelningen på KB. Bild: OSCAR BERGGREN, rockfoto.nu 1996 splittrades At the Gates. 12 år senare gör de sina sista spelningar i Sverige, ansvariga för att ha gjort ett rejält avtryck i musikhistorien. Och allt känns enkelt. – Det är lättsamt, säger sångaren Tompa Lindberg när vi träffas innan spelningen på Kulturbolaget i […][...]

Tompa Lindberg. Foto: SOFIA QVARNSTRÖM – Det här är vår sista låt i Malmö någonsin. Med de orden satte Tomas Lindberg, sångare i legendariska At the Gates, fingret på stundens allvar på det utsålda Kulturbolaget i Malmö i går. Spelningen var den första av de fem avskedsspelningar som bandet genomför de närmaste dagarna, med ett […][...]

Everything you’ve heard about Slaughter of the Soul is true. It marks the high water point of the so-called Swedish Blackened Death Metal scene and is easily one of the finest metal albums of the 90s, if not all-time. It is also wildly overrated and revered by poseurs worldwide. However, no matter which side you […][...]

Terminal Spirit Disease har alltid framstått som något av en besynnerlig skiva för mig. Inte rent kvalitetsmässigt, men väl till sitt format. Med endast ett halvt dussin nyskrivna låtar, varav en är ett akustiskt mellanspel, och ett knippe livelåtar framstår den definitivt inte som den fullängdare som alla diskografier gör gällande att den ska vara. […][...]

Martin Carlsson skrev om den kommande konserthösten i Expressen i går (29/8). Väldigt underhållande och träffsäkert skrivet, men dessutom kan man även konstatera att det kan bli en riktigt rolig höst om man gillar hård musik. Dessutom kul att namn som Nile, Vader och Watain får utrymme i en av våra största tidningar.[...]

Jag skulle egentligen ljuga om jag sa att jag blev nostalgisk av att höra Blackwinds. Norrlänningarna har nämligen som ledstjärna att låta som svartmetall gjorde mellan 1992 och 1995 och då hade jag full sjå med att botanisera i death metal. Det var först några år senare som jag gav mig på black metal, via […][...]

Mycket har skrivits om Motörhead genom åren. Om hur konsekventa de är i sitt uttryck, hur de maler på i samma hjulspår, oförtröttligt, och hur mycket energi de har trots att de har hållit på så länge som de har gjort. Hur sliten Lemmy egentligen borde vara, till och med död. Och så vidare. Men […][...]