Tompa Lindberg på spelningen på KB.

Bild: OSCAR BERGGREN, rockfoto.nu

1996 splittrades At the Gates.
12 år senare gör de sina sista spelningar i Sverige, ansvariga för att ha gjort ett rejält avtryck i musikhistorien.
Och allt känns enkelt.

– Det är lättsamt, säger sångaren Tompa Lindberg när vi träffas innan spelningen på Kulturbolaget i Malmö.
– Allting som ska hända är bestämt, det är inga som helst konflikter.

Han har anlänt till spelstället först, tillsammans med trummissen Adrian Erlandsson och gitarristen Martin Larsson medan tvillingarna Björler, Anders (gitarr) och Jonas (bas), dyker upp först senare på eftermiddagen.

At the Gates gick som sagt under efter hårt turnerande med skivan Slaughter of the Soul 1996. Skivan blev bandets svanesång och har blivit en modern klassiker, som influerat ett otal nya band.

Något överraskande berättar Tompa att planerna på återföreningen har funnits med länge, men varit väl dolda för utomstående.
– Planerna på att återförenats dök upp bara några år efter splittringen faktiskt. Vi har verkligen lyckats med mörkningen.
– Det dök upp några rykten att vi skulle återförenas för några år sedan, men dem dementerade vi. Det var bara att låta ryktena dö för att få till någon slags överraskning.

Under ett drygt decennium har det varit många som velat se göteborgarna tillsammans igen, oavsett hur bra de band som medlemmarna varit engagerade i efteråt varit. Band som The Haunted, Cradle of Filth, Disfear och Skitsystem med flera.
Men Tompa har aldrig upplevt att At the Gates har varit någon ryggsäck som varit tung att bära. Snarare tvärtom.
– At the Gates är något man är stolt över. Och alla våra andra band har fått ljus på sig tack vare At the Gates.

Skivorna som bandet släppte ligger honom fortfarande varmt om hjärtat.
– Jag är väldigt stolt över vad vi gjorde, numera är det mer tekniska detaljer som jag önskat att vi hade gjort annorlunda.
Däremot ser han ingen som helst poäng med att spela in något nytt material.
– Det hade inte varit särskilt svårt att göra något som vi skulle vara nöjda med. Men folks egen tolkning är för stark. Vi kan göra något som är tio gånger bättre än Slaughter of the Soul, men folk skulle ändå inte tycka det.
– At the Gates ligger väldigt nära vilka vi är fortfarande, det är ett väldigt ärligt band.
– Vi kom från en death metal och punk-scen. Vi spelade metal, men alla i bandet stod för en punkig attityd. Det handlar mer om inställningen till det man gör.

At the Gates, sommaren 1995.

Bild: PRESSBILD

At the Gates har blivit fanbärare för hela den melodiska death metal-rörelsen, som genererat en uppsjö av band. Man skulle lätt kunna tänka att medlemmarna blivit trötta på alla band som följt efter dem, särskilt de som inte har så mycket eget att komma med i en genre som verkligen har blivit allmängods. Men tvärtom tycker Tompa fortfarande att det At the Gates gjorde var något som står ut än i dag, där man inte var melodiska för sakens skull utan snarare använde folkmusikinfluerade melodier för att bygga på de karga stämningar som kännetecknar bandet musik.
– Jag tycker inte jag har hört någon som gör det vi gjorde, inte den kombinationen. Det är skillnad på att vara melodisk och att ta in folkmusik i musiken. Vi har ingenting alls gemensamt med ett band som In Flames, säger Tompa Lindberg.

I veckoslutet gör At the Gates sina sista spelningar på svensk mark, med avslutning på hemmaplan i Göteborg på måndag. Två DVD:er kommer att släppas under nästa år, med dokumentärt material och liveupptagningar och det blir det sista vi ser av At the Gates.
– Det ska ju vara det, säger Tompa.

Men At the Gates har ju mörkat förr, så helt säker kan man aldrig vara.