En skiva med fler bottnar. Fler klanger. Fler musikaliska inslag. Avskalat ointresse mot intresserad popfrihet.

Nicola Sarcevic är tillbaka med sitt andra soloalbum, ”Roll roll and flee”. På pappret starkare och bättre.

Och det är nog lika bra som debuten. Men inte bättre. Visst är det en mer spännande ljudbild med blås och doningar. Men det är fortfarande samma känsla som med ”Lock-Sport-Krock”: Det är för långt. Åk skidskor vid kanten, men ge dig inte ut på tunnare vindstråk. Om du inte har en fantastisk röst så du hörs om du behöver hjälp. Underbara texter som håller dig flytande i fall du går igenom.

Nicola Sarcevic har en hel del guldkorn på ”Roll roll and flee”. Men det är inte tillräckligt för att göra en hel skiva. Som ” Love is trouble”. Klassisk kärlekslåt. Akustisk känsla. Lågmäld pop. Riktigt bra. Ett par låtar senare kommer ”Horse Bay Blues” som helt sänker det som ändå fanns. Millencolin goes honky-tonk.

Och även om Nikola Sarcevic säger att han kör på spontanintet, så blir intrycket ett annat. Det känns plötsligt tillputsat och fejat. Det lite torftiga på debuten byts ut mot en hel tolvmannaorkester. Som känns rätt så samspelta (jag tror dessutom att Kalle Gustafsson Jerneholm gör en bra produktion).

Ett snäpp bättre än debuten i sina bra stunder. Men samtidigt är smekmånaden borta. Deuce.