Idag nås vi av de sorgliga nyheten att en av de riktigt stora rösterna från discoeran har lämnat oss. Loleatta Holloway gav oss klassiker som Love Sensation, Instant Replay, Relight My Fire, Hit and Run och Catch Me on the Rebound. Hennes karriär fick en nystart 1989 när Black Box olovligen lånade hennes röst till […][...]

Visst. Det skulle egentligen ha varit något annat här idag. Det var planen. Men mitt musiklyssnande höll inte med. Kanske var det kastandet mellan hopp och förtvivlan när solen retande börjar titta fram bara för att försvinna lika snabbt – och med den tron på att det ska bli vår i år igen. Kanske var […][...]

I år är det 30 år sedan Men At Work satte Australien på popkartan med sin Down Under. 30 år senare spelar landsmännen i Cut Copy in låten igen. För vad är väl Take Me Over om inte Down Under en gång till? Det finns band som jag vet att jag borde gilla mycket mer […][...]

Chromeo och Sébastien Tellier i sina största axelvaddar. Ungefär där hittar vi Society. Nu när vi på allvar tagit klivet in i det andra årtiondet det här millenniet så borde vi också växla över till en annan musikhistorisk influens för popdansmusiken. Åttiotal borde bli nittiotal. Men än så länge hänger pastelldecenniet kvar – och definitivt […][...]

Och eftersom jag skrivit om 4CD-Chic-boxen Nile Rodgers presents The Chic Organization vol. 1/”Savoir Faire” passar det väl alldeles utmärkt med en Spotify-lista. Riktigt bra utdelning, dessutom – det var väl egentligen bara Norma Jeans High Society som saknades av de låtar jag verkligen ville ha med. Precis som boxen blir det inte bara Chic-låtar, […][...]

När den överlevande musikmotorhalvan i den fantastiska sjuttiotalsprodukt som var Chic bestämmer sig för att för första gången samla ihop gruppens musikaliska arv i en box är det Everybody Dance som får öppna dörren. Inget kunde vara mer självklart. Dance, Dance, Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah) var först. Le Freak har blivit gruppens allra mesta signum. […][...]

Det finns många sätt att snabbt få mig välvilligt inställd till ett album. Ett sätt är att låna Paul Shapiros flöjt från Frankie Knuckles och Eric Kuppers magiska The Whistle Song (en av de bästa låtar som spelats in). Ett annat sätt är att göra sin egen tolkning av Sterling Voids It’s Alright (också den […][...]

Åttiotalet var mycket. Mycket färg. Mycket hårsprej. Mycket axelvaddar. Mycket musikalisk kreativitet. Mycket ljud. I den pop som kom att sätta tonen för hela åttiotalet, från decenniestartens New Romantics hela vägen fram till avslutningsårens housepop, var att man gärna hade väldigt mycket ljud. Och gärna mycket eko. På sången. På trummorna. Gärna eko på ekot. […][...]

En jazzsångerska till mamma och en Chet Baker-manager till pappa, uppvuxen i sextiotalets Greenwich Village, hängde med folk som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Charlie Mingus och John Lennon. Det är lite svårt att inte sugas in i den musikaliska världen med den starten. Sedan dess har Danny Krivit varit en av de riktiga pionjärerna i […][...]

En svartinramad jorduppgång. Precis så låter Prologue. Som omslaget. Jag vet egentligen inte mer om Older än när albumet Inside of the Tears kom 2006. Fyra år senare kom Prologue – 24 minuter musik – utgiven precis som förra gången av spanska Irregular. Bara 24 minuter. Men 24 av 2010 års vackraste minuter. Resan börjar […][...]