Breach kommer från norrland. Det hörs. Norrland är en stark grogrund för ångest och ilska. Detta är något man inte minst förstår efter att ha lyssnat på ”Venom”. Breach spelar en typ av noisecore/deathrock som jag tidigare har haft svårt för. Mest p.g.a. att produktionerna brukar vara undermåliga, samt det evinnerliga grövlande som genrens band […][...]

Mogwai är ett band från Skottland som här tillsammans med Dave Friedmann (ex medlem av Mecury Rev och producent på ”Deserter Songs”) presenterar Mogwais andra ”riktiga” album. Deras förra LP, ”Mogwai Young Team”, brukar räknas som deras första, trots att deras debut, ”Ten Rapid”, kom ett år tidigare. ”Ten Rapid” räknas inte då den är […][...]

Robert Johnson med band är tillbaka med en ny singel med nytt friskt sound, på nytt bolag och med en ny producent. Singeln är tänkt att fungera som smakprov på det nya materialet som skall släppas på en fullängdare under hösten 1999. Tidigare har bandet ägnat sig åt att blanda gamla instrumentalfavoriter med egna alster, […][...]

”End of the Millennium” bara växer och växer. I mina öron är detta, bandets tredje album, deras klart bästa hittills. De har gått från att vara ett mer eller mindre renodlat hardcore-band till att spela mer klassisk punkrock. De har fortfarande sina rötter i NY scenen, men de har vidgat sina horisonter avsevärt. Albumets 13 […][...]

Creed är ett tämligen ungt band. De har liksom jag växt upp med hårdrock, thrash och grunge, för att senare upptäckta förträffliga akter som Led Zeppelin och The Doors på allvar. Som ni kanske förstår känns materialet inte på något sätt fräscht eller nytt, men kan kanske vara något för inbitna rockare med smak för […][...]

Alla vet vem Iggy Pop är. Iggy är en ikon. Många är de som genom åren följt med Iggy på hans krokiga resa genom diverse mer eller mindre intressanta ljudlandskap. Många gånger kritiserad för sina vägval, men aldrig lämnad. Nu har Iggy i alla fall valt att utmana sina lyssnare ordentligt. Vid 52 års ålder […][...]

Med ett så grått omslag, som The Mo har till sitt debutalbum ”Cityheart”, känns det bara självklart att musiken längtar bort. The Mo levererar drömmande glamrock med tydliga drag Bowie, Queen och då och då lite Sweet. Det är musik för staden och festen och kanske det där extrema lite förbjudna. Det känns väldigt mycket […][...]