Det är alltid med lite avighet som man emotser en ny skiva från ett band som man brukade älska besiningslöst. För tre år sedan frälste The Rapture en del av världen med en koskälla och många dansanta steg. De var så rätt, så rätt i tiden, så rätt på alla sätt.

Från att ursprungligen ha kommit från en punkscen i Los Angeles tog de ett enormt steg genom att flytta till New York och slå sig i slang med en producentduo vid namn DFA. Det var ett gudabenådat möte som skapade ljuv musik då ett intresse av 80-talets funk och punk slogs ihop med några av 00-talets största renässanshjärnor.

Deras avkomma hette ”House of Jealous Lovers” och slog ner som en bomb på dansgolv och efterföljdes av galenhetsturneer. Hur mycket som var DFA och vad som egentligen var konstnärlig trendkänsla visste man inte då. Inte förrän nu när uppföljaren är här.

I DFA's producentsäte har Paul Epworth och Ewan Pearson tagit plats. Båda har rört sig i DFA-världen och electronica-rock-kretsar med tidgare producentuppgifter för Goldfrapp, The Rakes och Bloc Party. Två spår är producerade av Danger Mouse (en av dem är titelspåret).

Koskällan finns kvar, saxen finns kvar och den ylande sången är också kvar. Dock låter det annorlunda. Och annorlunda måste väl anses vara bra i det avseende att man inte vill ha en exakt likadan skiva som den förra. Men det känns som något saknas… det är inte lika mörkt och hjärtskärande.

Inget spår framkallar euforidans på samma sätt som ”House Of Jealous Lovers” gjorde. Titelspåret är en given ”TV-reklambakgrundslåt”. Dessutom är det här något av det bästa ur samtidens Lily Allen-radioskval. Den viktigaste frågan kanske är: Kan man dansa? Och svaret är: Ja!