”Lady Grey” är som en tidsmaskin.
Plötsligt kastas man tillbaka till allt som var bra med nittiotalet. Det är som om någon bjuder hem en på middag, ger en ett glas australiensiskt vin och säger till en att slå sig ner vid stereon. I en stor gryta sätts sedan band ner, Eggstone, Stereolab, Komeda och The Sundays. En kraftig omrörning och en nypa socker senare presenteras ”Lady Grey”.

Minimum Chips har harvat runt i Australien sedan tidigt nittiotal och har bland annat spelat förband åt tidgare nämnda Stereolab. På något vis har de tagit med sig det här soundet, som kanske skulle kunna låta daterat, in i tvåtusentalet. Och åh så rätt det låter.

Kvintetten från Brisbane frontas av Nicole Thibault, en fantastisk röst som viskar, drar fram, låter ibland mest som en vind. Hennes mjuka röst kombineras med den rätt oprovocerande musiken. Det är musik man vill vara vän med. En taktfast bas är stomme i strömmen av orgel och xylofonslingor. Mestadels lungt och fint men ibland jazzar det loss ordentligt, som i ”Goodbye”.

Albumet är ett hopplock från två tidigare EPs – ”Sound Asleep” och ”Kitchen Tea Thankyou”. Bandet har tydligen en hängiven klunga i Australien, och säkerligen snart också här.