Förra året släppte popduon Stefan Storm och Oskar Gullstrand sin debut-ep Danger!. Nu kommer nummer två i samlingen, M.A.G.I.C. och killarna visar att de alltmer går från den rena popen till den elektroniska popen. Titellåten, som inleder, har en ett välkänt TSoA-sound, med sin väna, inledande kör (som stundtals låter som om den består av […][...]

Ibland bara hittar man saker. Ibland är de där sakerna musik. Ibland bara hittar man musik. Jag gillar att ramla på saker. Som jag gjorde med Owl City, eller Adam Young som mannen bakom det hela heter, och ep:n Of June som kom för två år sedan. Så snart som efter sommaren släpper han faktiskt […][...]

Det pågår ett kallt krig mellan mig och mitt ex. Vi pratar inte med varandra, men vi kan läsa varandras statusmeddelanden på msn. Och det var så jag fick nys om Cocoon, och det tackar jag min före detta pojkvän hjärtligt för. Cocoon är nämligen bland det bästa jag hört på länge. Det är sådan […][...]

För några veckor sedan klantade sig undertecknad och valde Andrew Birds EP Soldier on till en av de bästa plattorna utgivna under 2008. Fel av mig då den släpptes 2007, upptäckte jag strax efteråt, och rättade mig när jag skrev en recension på den. Hur som, nu ska det inte bli fel. Noble Beast, Birds […][...]

Första gången jag hörde Fryars var inför min födelsedag förra året. Ja, min snälla storasyster ville hylla mig med lite egolåtar på min stora dag, och mitt i ”Madelene”-letandet hittade hon den här. De andra två låtarna glömde jag rätt snart, men den här föll jag för direkt. Blev nästan lite sugen på att byta […][...]

Jag måste, inser jag, börja den här recensionen med att be om ursäkt och erkänna att jag har insett mitt misstag och min klantighet. Övertygad om att Andrew Birds fantastiska album Soldier On var framavlat under förra året valde jag den till en av 2008 års bästa skivor. Den hamnade som nummer fyra på min […][...]

”Biiiiite my heeeeaaaad off” sjunger Christian Ramirez i låten med samma namn (alltså Bite My Head Off). Gärna. När jag förra året recenserade svenska Park Hotells EP The Guest Who Stayed Forever menade jag att det här bandet lät vanligt, men inte tråkigt. Jag tjatade faktiskt rätt mycket om att det just inte var tråkigt. […][...]

När jag blev tilldelad I’m from Barcelonas nya album suckade jag för mig själv. Orkar inte med lycklig flermannabandspop om glättiga ämnen som frimärken och annat. Inte för att jag någonsin tyckt att bandet är särskilt dåligt, men inte särskilt kul heller. Men jag blev till en början glatt överraskad av Who Killed Harry Houdini? […][...]

Äntligen höst. Och september, som första lövfällarmånad, har såklart gett redaktionen en massa bra saker. Kanske allra främst musik. Och visst, Kal och Madelene är tillbaka med podradio. Äntligen. Raphael Saadiq 100 Yard Dash (låt) Med en sällan skådad intensitet kvider Saadiq fram septembers allra finaste, uppbackad av både tamburin och kör. Kan någon ta […][...]

Redan förstaspåret på skivan med enordstiteln Songbook indikerar att det här inte handlar om några simpla korta låtnamn här inte. Nej, det är tungvrickare och nästan hela berättelser för hela slanten (nästan); Home as a Romanticized Concept Where Everyone Loves You Always and Forever, A Sad Country Ballad for a Tired Superhero, A Hymn for […][...]