Det pågår ett kallt krig mellan mig och mitt ex. Vi pratar inte med varandra, men vi kan läsa varandras statusmeddelanden på msn. Och det var så jag fick nys om Cocoon, och det tackar jag min före detta pojkvän hjärtligt för.

Cocoon är nämligen bland det bästa jag hört på länge. Det är sådan musik som gör mig lycklig ända in i själen, med sin naiva glädje, sina gulliga texter och sin spröda fasad. Varje ord i varje låt på skivan berör och ramlar rakt in genom öronen till hjärtat, även när de tycks obetydliga eller oförståeliga.

She’s a queen, she’s a queen
And I’m breeding owls

Det hörs lite smått på Mark Daumails uttal att han inte har engelska som modersmål. Cocoon är en duo bestående av honom och Morgane Imbeaud, och ja, som ni kanske anar är de från Frankrike. Monsieur Daumail sjunger och spelar diverse instrument såsom gitarr, banjo och ukulele medan mademoiselle Imbeaud tar hand om klaviatur och bakgrundssång.

Duon har tidigare gett ut en EP, Panda Mountains, och det här deras första och än så länge enda fullängdsalbum. Jag vet inte vad, men bandet tycks ha ett speciellt förhållande till jättepandor – i videon till singeln On My Way rider de två på en mycket söt tecknad sådan. Även fåglar av olika slag tycks ha en plats i Cocoons hjärtan, eller i alla fall texter. Det är ugglor och kolibrier, även om Daumail i Tell me sjunger att han hatar fåglar i natt.

Cocoons musik är till stor del stillsam akustisk gitarr, ibland andra stränginstrument, kompade med Daumails försiktiga, lite viskande stämma. Skivan är alltigenom bra, med särskilda, ännu bättre nedslag vid Tell me, Owls, Chupee och Hummingbird.

There is a long
long road to reach your house.
and I arrived just before,
just before the sunset.
and you said,
and you said welcome with your eyes.
and we said,
and we said nothing at all

Hummingbird, en sång som får det att tåras i ögonen av närheten i både den stillsamma musiken och Daumails röst. Något såhär bra får man nog vänta ett bra tag på tills nästa gång.