Det går långsamt. Ett lågmält trummande lägger sig bakom mjuka basgångar. Toner från piano och gitarr stryker under de försiktiga tonerna och ger kraft åt starka melodier. Stråkarrangemang och något enstaka blåsinstrument fyller ut ljudbilden och ger plats åt Ebba Forsbergs känsliga sång. Hon sjunger ord och meningar som berör. Ibland tunt och skört på […][...]

Bitvis är det så bra att jag funderar på att lägga av nu. Att det inte kan bli bättre. Tre gånger tåras mina ögon. I en fullkomligt gudabenådad ”O Mary Don’t You Weep”. I bittert svängiga ”The Ghost of Tom Joad” och i en alldeles makalös ”Jacob’s Ladder”. När blås och fioler förenas och bygger […][...]

Ikväll ska jag ta mig till Globen för att se Bruce Springsteens andra Sverigebesök på The Seeger Sessions-turnén. Förväntningarna är ganska nollställda men något säger mig att det kan bli en väldigt trevlig kväll. Skivan har vuxit till sig och när bandet drar igång det allra största svänget med ståbas, fioler och banjo är det […][...]

Jag har ett stort problem med den här skivan. Samma problem som med ”Visorna”. Det är sällan jag kan lyssna på den. Den är så direkt och innerlig att jag måste vara ifred för att höra. Utan andra i rummet. Men när den stunden kommer är ”Jazzen” lika magisk som ”Visorna”. Nina Ramsbys sång ligger […][...]

Han har gjort några riktigt bra låtar, Henry. Eller Magnus Ericsson som hans mer kända personlighet kallas. I sorgligt underskattade Dynamo Chapel gjorde han bredbent rock i Springsteen-land och strålande soulballader. Nu kör han de melodierna genom en elektronisk kvarn och får fram musik i en vägkorsning. Eller en rondell med ganska många in- och […][...]

Personligt och trevligt behöver inte vara storslaget eller omvälvande. När James Dean Bradfield släpper sitt första soloalbum berättar han om människor och saker som betyder något för honom, på ett musikaliskt sätt som på inga sätt är långt ifrån mammas gata. Men ändå intressant och bra. Första gångerna jag lyssnade igenom den här skivan förstod […][...]

De är framme nu. Tror jag. För inte kan väl Muse bli större än så här? Eller rättare sagt, inte kan väl deras musik blir mer yvig, pompös och storslagen? Det som började som brittisk pop med Radiohead-komplex har via tungt musik-för-musiker-harvande och symfoniska klanger landat i ett kompakt sjok av tjocka melodiska ljudkulisser som […][...]

Det börjar med ett hjärtslag. Taktfast pumpande. D-dunk, d-dunk. En orgel lägger sig framför. Den akustiska gitarren slår mjukt fram ackorden. Sångaren börjar sjunga: ”Isen över fjärden så gnistrande blank och svart Ljusen ifrån staden liksom stjärnor en kall januarinatt Hjärta slå slå slå bara pumpa på tills jag inte orkar mer” Bandet kommer in […][...]

Volymen är hög. Pulserande ljud pumpas ur högtalarna och sprider sig som mörka vibrationer genom golvet, upp genom mina fötter och vidare ut i varenda liten cell i min kropp. Tills hela jag fylls upp av den återhållet hetsiga musiken. Förtrollande monoton ibland, explosiv ibland. En fundamentalt omskakande upplevelse. David Eugene Edwards grubblar igen. Woven […][...]

Stuart Staples kan bara sjunga en sorts låtar. På ett sätt. Eller kanske är det hans sluddrande sätt att sjunga som gör att det låter så. För andra gången går han på egna ben, utan Tindersticks. Fast går gör han nu inte. Han sitter fortfarande längst ut vid bardisken omgiven av rök och rödvinsångor. Omgiven […][...]