Filmen Jalla! Jalla! har som bekant blivit en stor publiksuccé. Drygt 300 000 personer har till dags dato sett filmen och den går fortfarande för utsålda hus. Jag är nästan säker på att att de flesta av dessa människor, som jag, gick ut från biosalongen med ett leende på läpparna och en skön känsla i […][...]

Den här skivan spelades faktiskt in redan 1997-98, men släpps alltså i Europa först nu. Dido plockades upp av Arista 1999 och har sedan förra året lanserats i USA med framgång. Låten ”Thank you” har figurerat i soundtracket till ”Sliding doors” med Gwyneth Palthrow och ingen kan väl ha missat Eminems sampling ur samma låt […][...]

Chicagosångerskan Sparkle fick en stund i solen när hon sjöng duett med R Kelly i låten ”Be Careful” för ett par år sedan. Hon gav också ut ett självbetitlat debutalbum 1998 och har sedan dess hamnat under Motowns beskydd. Även om de inte marknadsför henne så hårt som de skulle kunna. Men jag förstår dem. […][...]

Jag fick ett platt fyrkantigt paket i julklapp av min bror Arne häromdagen. Med tindrande ögon slet jag upp paketet som just inte kunde innehålla något annat än en vinylskiva. Nostalgi. Av hans breda flin att döma misstänkte jag att det var nåt funkigt därinne. Och när jag såg Bettys fräcka pose och vilda afrofrisyr […][...]

Isaac Hayes har på de senaste åren blivit känd för att han lånar ut rösten till Chef i South Park. En klassisk soulröst har han och i den högst oseriösa kontexten som South Park utgör, blir kvaliteten ännu mera uppenbar. Isaac Hayes har en underbar röst och är verkligen kool som få. I hans egen […][...]

Som namnet och det gemensamma skivbolaget antyder är Hellride någonting åt Hellacopters-hållet. Även om de musikaliska likheterna räcker ungefär lika långt som de gemensamma första fyra bokstäverna. Och så kommer förstås Hellride från Norge (även om den här skivan har spelats in i Sunlight studion i Stockholm med Thomas Skogsberg som producent). Det är rak, […][...]

Tunga rytmer, tvära kast och hisnande blandningar av gammalt och nytt. Det är Fetpojkens recept som fortfarande fungerar. Vissa delar av skivan är så tunga och funkiga som brittisk DJ-producerat hopkok kan bli och mina förväntningar var faktiskt för lågt ställda innan jag hörde skivan. (Jag hade väl läst en recension för mycket, helt enkelt.) […][...]

Musikaliskt sett gillar jag den här plattan hur hårt som helst. Det är tung, långsam funk i botten på nästan varenda låt, och basgångarna är så djupa och gungiga att jag får darr. Men det är ju det här med bitch-skrikandet jag inte riktigt klarar av. Innan jag hade läst in mig på Too $hort […][...]

Ok, ingen som känner mig blir förvånad över vare sig ämnet eller den starka värderingen. Men jag menar det så på riktigt. Det jag känner när jag lyssnar på funk kan inte beskrivas på något annat sätt; det är kärlek. Den där känslan i magen. Det där breda leendet, på gränsen till gapskratt eller galet […][...]

The Frequency Benders kommer från Linköping. Två av medlemmarna, Henrik Sundqvist och Jörgen Wärnström, har ett förflutet i indiepopgruppen Cloudberry Jam som gav ut några skivor och turnerade i Japan under 90-talet. Sångaren heter Whales Obaka och han har en lång musikerkarriär i Nigeria och Gambia bakom sig. Tillsammans gör de nu, enligt deras egen […][...]