Tunga rytmer, tvära kast och hisnande blandningar av gammalt och nytt. Det är Fetpojkens recept som fortfarande fungerar. Vissa delar av skivan är så tunga och funkiga som brittisk DJ-producerat hopkok kan bli och mina förväntningar var faktiskt för lågt ställda innan jag hörde skivan. (Jag hade väl läst en recension för mycket, helt enkelt.)

Men att dansa till den här skivan är nog bra mycket roligare än att bara lyssna på den. Och det är inget att bli förvånad över egentligen, även om popstämpeln han fått genom radiohitsen ”Rockafeller skank” och ”Praise you” från förra skivan kan förvirra. Fatboy Slim är ju trots allt DJ och har ett kall att hålla fötter kvar på dansgolv.

Macy Gray sjunger på två låtar, ”Love life” och ”Demons” och det gör hon förbannat bra. Det är både funkösigt och flummigt. Hennes särpräglade röst gör sig otroligt bra bland Fatboy Slims ljudmattor. Bara textraden ”I wanna f ya” i ”Love life” är värd en applåd i sig. Bootsy Collins delar också med sig av sin musikaliska visdom på ”Weapon of choice”, men hans insats märks inte lika tydligt som Macys. Förvrängd sång och busmusik à la 60-tal är inte vad jag först tänker på när jag hör Bootsys namn. Jag tycker förstås att han alltid ska damma på med rymdbasen när han dyker upp någonstans, men ok då. Jag kan inte klaga för låten är rätt skön.

Jim Morrison ligger antagligen och vänder sig tungt i sin parisiska grav när singeln ”Sunset (Bird of prey)” snurrar i skivspelare världen över med honom själv som vokalist. När det tjugonde exakt likadana ”fly-ing high” hörs, börjar jag tänka på att sångrösten är det mest levande och föränderliga instrumentet av alla men att denna avkortade lilla samplade snutt förvandlas till ett torrt litet läte som lika gärna skulle kunnat komma från en maskin. Jag tycker ganska illa om samplade röster av just den anledningen och låten i övrigt gör mig inte precis överlycklig heller.

På andra ställen då röster återanvänds, sitter fler bitar kvar från originalet och det blir inte alltför uppenbart hur Norman har slitit gamla sköna låtar i stycken för att bygga nya modernare. Det blir oftast en mycket märklig blandning av det varmblodigt funkiga och det iskallt och metodiskt elektroniska. Och trots att gränsen mellan det ena och det andra är skarp, lyckas han oftast få det att svänga duktigt. Och det är kul. Men allt som oftast får jag nog av de långa tjatiga beatpartierna och de kyliga, metalliska ljuden. Jag längtar till den äkta varan. Alltså skivorna som han lyssnar på själv.