Andrea Marquee är sedan åtta år skådespelerska i sitt hemland och har bland annat spelat i alternativa teateruppsättningar och underground-filmer. Vackra skådespelerskor som skivdebuterar kan som bekant mötas av en del skepsis. Men tvivlarna (om det finns några) kan snabbt sluta med det, för den här kvinnan kan definitivt sjunga och skriva bra låtar. Och […][...]

Från omslaget stirrar de farliga Cat Daddy, Sauce och Fuzzy på mig. Tre hårda hiphop-snubbar som käkar r’n’b-mesar till frukost, skulle man kunna tro. Men ack så fel man kan ha. De är ju själva förklädda r’n’b-mesar. I början av skivan är visserligen hiphopen med och spökar, Xzibit och några till rappar lite. Det scratchas […][...]

Brasiliens musik. Jag ler så fort jag tänker på dessa två ord. Samban och bossa novan ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det mjuka portugisiska språket i kombination med glada och råsvängiga rytmer gör mig alltid väl till mods och/eller färdig för party. Därför blev jag mycket glad när jag fick den här urbrasilianska skivan. […][...]

Rahsaan Patterson gör tillbakalutad soul/r'n'b med influenser av västkustrock och jazz. Det är inte särskilt nytänkande musik och jag tycker mig ha hört det förr, men jag har ändå svårt att tycka illa om uppsåtet. Vi har uppenbart ganska lika musikaliska preferenser, Rahsaan och jag. Det är till exempel bergis ingen slump att han ofta […][...]

Den här skivan är den senaste i Hed Kandis till ytan mycket stilsäkra samlingsserie. Den är så fin att jag nästan var säker på att den var bra. Tji fick jag. Första låten är Cunnie Williams ”A World Celebration”. Och det sätter liksom tonen. När jag recenserade Cunnies CD för ett tag sedan, skämdes jag […][...]

”If you got this record for free, think about whether you deserve it. Somehow I doubt it.” Detta citat kommer från Chilly Gonzales cd-konvolut och gjorde mig en smula nervös till en början. – Jag kommer alltså inte fatta ett dugg av musiken, var min tanke. Han är säkert en sån där svår människa som […][...]

Titeln och omslaget antyder skivans innehåll. De här männen är inte riktigt navlade. Ett fotomontage i cd-häftet föreställer bandmedlemmarnas ansikten fastsatta på diverse djur. Det är någon som har haft photoshopkalas och skrattat läppen av sig. Det kunde lätt vara någon p-funkare som gjort det här och mina förhoppningar är på topp när jag börjar […][...]

Spiritual Beggars är ett svenskt band. Det kan ingen tro. De låter lite grand som Deep Purple och lite som Whitesnake. Ja, som sig själva också förstås, men för att ge en någorlunda bild av hur det låter duger dessa grupper som jämförelse. Jag får också lite Electric Boys-känsla ibland, även om Spiritual Beggars själva […][...]

Lynden David Hall är en soulsångare från London som nu kommer ut med sin andra skiva. Hans musik är ungefär i samma skola som D'Angelos och likheten är ibland slående mellan deras röster och utstuderade långsamma sångstil. Även om Lynden David Halls sound påminner ännu mer om gammal traditionell soul än D'Angelos. Ytterligare en likhet […][...]

När jag satte på den här skivan första gången hade jag en sån där ”jag har tappat tron på ny musik”-dag. En sån där vecka då jag bara ville lyssna på favoritskivorna från 70-talet och aldrig mer gå in i en skivbutik. ”Det finns ingenting som låter nytt i alla fall”. Sen kom första reaktionen: […][...]